Alla inlägg under november 2007

Av Martina Nilsson - 21 november 2007 09:56


Den 25 november har FN utsett till att bli den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ, Grön ungdom m fl kommer med anledning av det ha en manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö från klockan 12.00 och någon timme framåt. Bland annat kommer Vänsterpartiets riksdagskvinna Marianne Berg att tala.




Mer makt åt kvinnor



Våldet mot kvinnor ökar. Antalet anmälningar gällande misshandel av kvinnor har ökat med 33 procent de senaste 10 åren. 2006 gjordes 25 500 anmälningar. Samma år anmäldes 2 380 fall av grov kvinnofridskränkning. Att anmälningarna ökar är positivt, de visar att det är fler som vågar anmäla brotten. Men de ökade siffrorna kan inte enbart hänvisas till att fler anmäler – för antalet allvarliga eller mycket allvarliga skador har ökat i samma utsträckning, enligt Brottsförebyggande rådet.


Det är vanliga män som slår och det är vanliga kvinnor som drabbas. Myter om att det skulle vara män med en särskild socioekonomisk- eller etnisk bakgrund stämmer inte. Den enda statistiska överrepresentationen som finns är att det är män som är närstående till kvinnan. Enligt statistiken begås våldet i 75 % av fallen av en närstående man. I genomsnitt mördas 16 kvinnor per år av en närstående man.


Det sexualiserade våldet och kvinnomisshandel är ingen privat fråga som enbart rör den enskilda drabbade familjen. Det sexualiserade våldet är ingen isolerad händelse utan påverkar och begränsar alla kvinnors handlingsutrymme. Rädslan för att bli utsatt för våld eller hot begränsar kvinnors handlingsfrihet och möjlighet att känna sig trygga tex om man måste gå ensam sent hem från jobbet.


Det sexualiserade våldet är ett av de tydligaste uttrycken för kvinnoförtrycket. Mäns våld mot kvinnor är en del av det förtryck som påverkar kvinnor även på arbetsmarknaden genom tex lägre löner och otryggare anställningar. Idag är det kvinnor som har huvudansvaret för hem, familj och det obetalda hemarbetet. Den orättvisa arbetsfördelningen både i hemmet och på arbetsmarknaden påverkar kvinnors ekonomiska situation och gör dem därför också mer ekonomiskt beroende av män. Ett beroende som försvåras ytterligare om kvinnan lever i en våldsrelation.


För att kunna förändra den negativa trenden där kvinnomisshandeln ökar måste det ske flera förändringar i samhället. Den mest grundläggande handlar om att kvinnor måste ges mer makt. Makt över sina egna kroppar, makt på arbetsmarknaden och makt över arbetsdelningen i hemmet.


  • Öka stödet till kvinno- och tjejjourerna
  • Lagstifta om rätten till heltidsarbete
  • Lika lön för likvärdigt arbete.
  • Individualisera föräldraförsäkringen
  • Uppmärksamma våldet i samkönade relationer
  • Kriminalisera köp av sexuella tjänster hela EU

Vänsterpartiet Malmö www.vansterpartiet.se/malmo

Av Martina Nilsson - 9 november 2007 13:16


Anledningen till att jag startat bloggen är att jag upptäckte att andra lagt upp texter mot en debattartikel jag hade i tidningen Skånska Dagbladet den 15 augusti 2007. För att ialla fall få en teoretisk chans att följa debatten lägger jag ut min text på nätet.


Här nedan följer min artikel:


I Skånska dagbladet har det i över en månad rasat en debatt där olika syn på Islam och muslimer har diskuterats. Alf Ronnby menar i Skånskan den 20 juli att "relativistisk sörja" kännetecknar dem som vill diskutera islam eller religion i ett historiskt och politiskt sammanhang. Det är tydligen relativisk sörja att ha ett något bredare perspektiv än en Tolkien - inspirerad saga där det goda och onda är fixa figurer.


Det synsätt och det språkbruk som Alf Ronnby, Lars J. Eriksson m.fl ger uttryck för är en uppmålad motsättning mellan öst och väst där öst kategoriskt får utgöra det "ociviliserade" i kontrast till det "civiliserade" väst. Detta brukar benämnas som orientalism.


Orientalism handlar om relationen mellan öst och väst. Där öst blir den Andra, det annorlunda och främmande som västerlandet kan spegla sig i och bekräfta sig själv. Orientalismen är ett språkbruk för att legitimera västerländsk imperialism och västerländsk maktpolitik. Att krönikörer och ledarskribenter på Skånska dagbladet angriper Islam och muslimer är ett uttryck för den rasism och överhöghet som väst anser sig tillhöra.


Inom Orientalismen finns olika "sanningar" och generella förenklingar som ständig upprepas. En är att man hävdar systematiska skillnader mellan orienten och väst. Där väst är rationellt, överlägset humant och utvecklat medan orienten är avvikande, underlägsen och outvecklad. Eriksson skriver den 24 juni "människor i de kristna länderna blivit alltmer präglade av demokratiska och humanistiska värderingar. Den vägen har de muslimska länderna kvar att gå" och den 8 juli "i många muslimska länder sitter dessa förnuftets röster trångt".


Ett annat uttryck för orientalism är att Orienten är något som bör fruktas eller kontrolleras. Eller som Ronnby skriver det den 20 juli "De är förblindade av hat mot vår kultur och beredda att lemlästa och döda för att uttrycka detta hat och för att skrämma oss." Eller Eriksson den 24 juni "Den islamska kulturen är till stor del en våldskultur."


Inom orientalismen antas också att människor från dessa länder inte har individuella viljor och levnadsöden utan alla antas leva på samma sätt och vilja samma saker. Politiska motsättningar som finns överallt i världen antas av oreintalisten ej finnas utan allt härleds till etnicitet eller religion. Eriksson den 8 juli " Muslimer dödar i stor skala varandra, det gör faktiskt inte de som bekänner sig till andra religioner idag" eller "Det som sker i den muslimska världen kan inte appliceras på en enkel höger – vänsterskala, konflikten har starka kulturella drag…"


Med dessa absurda generaliseringar menar både Ronnby och Eriksson att vi inte ska ta emot flyktingar från muslimska länder. De är tydligen, enligt skribenterna, inte människor utan en religion och kultur.

Hade man kunnat göra denna formen av svepande grova generaliseringar om något annat folk eller religion och kommit undan med detta? Prova sätta in judiska i citaten från skribenterna och ekon från 30-talet gör sig då skrämmande påminda.


Frågan om varför dessa skribenter bestämmer sig att gå till detta grova angrepp mot Islam, muslimer och olika länder i vår omvärld kan säker besvaras på många olika sätt. Kanske ska vi sätta Ronnby och Erikssons retorik i ett sammanhang av svensk utrikespolitik. Genom att de beskriver länder som "ociviliserade" legitimerar de Sveriges inblandning i två folkrättsvidriga krig.


Afghanistan ockuperas av mer än 60 000 utländska soldater bland annat från Sverige, som ingår i den internationella säkerhetsstyrkan ISAF. ISAF är en internationell säkerhetsstyrka som sedan 2003 leds av Nato, Nato styrkor som samarbetade med den amerikanska angreppsstyrkan OEF som 2001 anföll Afghanistan. De krigförande amerikanska trupperna inom OEF har nu överförts till ISAF. Samtidigt flyttas OEF – soldater över till Irak. Den internationella hjälpen i Afghanistan hjälper alltså även till i USA:s krig mot Irak.


Sverige exporterar idag mer vapen per invånare än något annat land och är idag världens åttonde största vapenexportör. Granatgeväret Carl-Gustaf har USA de senaste åren använt i Afghanistan och Irak för att nu bara ta ett exempel.


Sverige är med och bombar civilbefolkningen i ett av världens fattigaste länder och skribenterna i Skånska dagbladet utgör en kör i denna krigshets.


Av Martina Nilsson - 8 november 2007 22:00

Imorgon är det den 9 november, Kristallnatten. Varje år är det i Malmö en antirasistisk demonstration denna dag.


Imorgon är det ett fackeltåg som avgår från Gustav Adolfs torg kl 18:00.


Flygbladet inför demonstrationen:


Ingen tolerans mot rasism och fascism

Det finns både en öppen och en dold rasism i dagens Sverige. Båda måste bekämpas var de än dyker upp: på arbetsplatserna, i bostadsområdena och i parlamentet. Rasism och fascism måste aktivt motarbetas av vanliga människor som du och jag. Ta strid! Säg ifrån! Tillsammans stoppar vi rasism och fascism!


Försvara rätten till asyl - ingen människa är illegal

Kampen för amnesti och en human flyktingpolitik fortsätter. Människor deporteras till krig och förtryck. I en tid när Sverige och EU sluter sina gränser måste vi fortsätta att försvara rätten till asyl.


Stoppa avvisningar till krigszoner

Varje dag kan vi se hur krigen i Irak och Afghanistan skövlar nya dödsoffer och skadade. Sverige har undertecknat konventioner där man förbinder sig att inte skicka människor tillbaka till krig och förföljelse. Men enligt Migrationsverket och dess uppdragsgivare regeringen pågår det inga krig – och därför fortsätter avvisningarna. Svensk flyktingpolitik får inte leda till att människor skickas till förföljelse och döden.


Nej till diskriminering - arbete och bostad åt alla

Man säger man vill skapa välfärd för alla. Men det vi ser är att klyftorna växer och välfärden värnas för vissa medan andra övervakas av kameror och vaktbolag. Ett meningsfullt arbete och en bra bostad åt alla, oavsett var de kommer ifrån. Så bekämpas diskriminering.


arrangörer:

Asylgruppen, ISS, LO-sektionen i Malmö, Kommunal Skåne sektion 55, RFSL-ungdom, Seko Skåne, Socialdemokraterna, SSU, Tjejjouren, Transport avd 12, Ung Vänster, Vänsterpartiet. I samarbete med ABF-Malmö







Av Martina Nilsson - 8 november 2007 21:41

tidigare publicerad i Socialistisk Debatt nr 2/2006



Den 7 oktober 2001 anföll USA Afghanistan som svar på attacken mot World Trade Center den 11 september samma år. Den 20 december lägger den svenska regeringen fram en proposition om svenskt deltagande i en multinationell styrka under FN mandat. Den antas av en enhällig riksdag. Debatten i Sverige kom inte främst att handla om att Sverige skickar militär trupp som samarbetar med Nato och de amerikanska koalitionsstyrkorna. Debatten kom att handla om kvinnorna i Afghanistan. I de flesta tidningar och nyhetsinslag på tv fick vi ta del av talibanernas förtryck av kvinnor. Vi fick veta att de afghanska kvinnorna behövde hjälp, att de behövde räddas. Jag kommer ihåg att jag reagerade mot att bombningar verkade framställas som feministisk strategi. Att motsätta sig både kvinnoförtrycket i och invasionen av Afghanistan verkade det inte finnas utrymme till, antingen var man med eller mot, för att citera USA: s president.


Hur kunde det komma sig att det fanns en så stark konsensus kring det riktiga i att sända svensk trupp till Afghanistan, för de afghanska kvinnornas skull? Med denna fråga som utgångspunkt blev jag intresserad av att undersöka hur man i Sverige framställt kvinnorna i Afghanistan. Vilken bild är det som förmedlas till den svenska allmänheten om kvinnorna i det land som vi skickar soldater till? Postkoloniala teoretiker som Edvard W Said och Chandra Talpade Mohanty har bland annat lyft upp västs och kolonialmakternas framställning av de kolonilaiserade och ”de andra”. Mohanty skriver att ”tredje-världen-kvinnan” i den västerländska kontexten har framställts i kontrast till västerländska kvinnor.


De tillvägagångssätt/…/som finns i den analys som jag beskrivit/.../leder till en homogen föreställning om förtrycket av kvinnor som grupp, vilket i sin tur skapar en bild av en genomsnittlig ”tredjevärlden - kvinna.” Denna genomsnittliga tredjevärlden - kvinna lever ett i grunden stympat liv baserat på hennes feminina kön (läs sexuellt förtryck) och hennes tillhörighet till tredje världen (läs okunnig, fattig, outbildad, traditionsbunden, religiös, huslig, familjeorienterad, gjord till offer etc.) Detta framställs enligt min mening i motsats till den (implicita) självförståelsen hos västerländska kvinnor som välutbildade, moderna, med kontroll över sina egna kroppar och sin sexualitet, samt med frihet att fatta sina egna beslut.[1]


Feministiska forskare inom det postkoloniala fältet har visat hur kolonisatörerna konstruerade en bild av kvinnan som kom att legitimera kolonialismen som en moderniserande och frigörande mission. De koloniserade ländernas kvinnor förevisades som förtryckta av den kolonialiserade mannen, vilket befäste kolonialmaktens föreställning om sig själv som överlägsen både den förtryckta inhemska kvinnan och hennes lokala förtryckare.[2]


Debatten om kvinnorna i Afghanistan, menar jag, har varit en del av Sveriges förändrade utrikespolitik där förhållningssättet till FN helt verkar sakna en kritisk medvetenhet[3] och där vi allt mer går direkt i USA: s ledband. Debatten om kvinnorna i Afghanistan har varit ett sätt att legitimera krigföring mot ett av världens fattigaste länder. Antalet civila dödsoffer i Afghanistan är okänt eftersom den amerikanska krigsledningen genom General Tommy Franks, US Central Command, deklarerat att: ”We don’t do body counts” varken i Afghanistan eller Irak. Professor Marc Harold konstaterar dock att under de två första månaderna av invasionen av Afghanistan dog någonstans mellan 3500 och 5000 civila. RAWA, som är en kvinnoorganisation i Afghanistan, menar att ca 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna.

I min undersökning om den svenska debatten har jag tittat på material från dels offentliga handlingar från regeringen så som propositioner, utredningar, pressmeddelande och tal, och dels på tidningsartiklar från de fyra tidningar i Sverige som har störst upplaga: Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen. Undersökningen sträcker sig från den 11/9 2001 till 31/12 2005.


Svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan

Sverige har deltagit med trupp i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) sedan insatsen upprättades vid årsskiftet 2001/2002. Svenska bidrag har bland annat innefattat underrättelse- och spaningsenheter, enheter för civilmilitär samverkan (CIMIC) räddningstjänstpersonal vid Kabuls flygplats samt stabs- och samverkansofficerare vid ISAF:s högkvarter och Kabuls garnison. Nato övertog ledningen för ISAF i augusti 2003[4]. En annan viktig samarbetspartner för den Nato-ledda internationella säkerhetsstyrkan har varit OEF en koalition ledd av USA. I proposition 2003/04:71 skriver den svenska regeringen att OEF enligt svensk uppfattning inte har folkrättslig grund att agera i Afghanistan.[5] I proposition 2005/06:34 reviderar man den uppfattningen och menar att eftersom koalitionen är inbjuden av afghanska regeringen har den folkrättslig grund.[6]


Den 14 april 2004 antog Nato en operationsplan som reglerar hur utvidgningen skall gå till och vilka uppgifter, som de enheter till vilka Sverige avser bidra, ska ha.[7] Samordningen mellan å ena sidan ISAF: s styrkor och å andra sidan USA: s och dess allierades styrkor sker inte bara i Afghanistan utan även från USA, där två svenska officerare är stationerade vid centralkommandot i Tampa. Sveriges engagemang uppfattas av den amerikanska statsledningen som ett direkt bidrag till deras ”krig mot terrorismen”.[8] En del av den svenska truppen har arbetat inom PRT – en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad i norra Afghanistan och vid en understödsbas under brittisk ledning (FSB)[9]. Förlängningen av de svenska truppernas närvaro och utökningen av antalet personer, har fattats genom flera beslut i Sveriges riksdag. Det senaste i oktober 2005 då en väpnad styrka bestående av högst 375 personer under 24 månader ställdes till ISAF: s förfogande.


”Rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”[10]

Den 20 december 2001 lägger regeringen fram proposition 2001/02:60 om ett svenskt deltagande i en multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan. I propositionen redogörs för bakgrunden till utvecklingen i Afghanistan, Sveriges tidigare biståndsarbete och relationer med Afghanistan, samt förberedelserna inför ett svenskt deltagande i en multinationell säkerhetsstyrka under FN-mandat. Varken i bakgrundsbeskrivning av läget i Afghanistan eller i diskussionen om svenska humanitära insatser nämns specifikt kvinnorna i Afghanistan. Som prioriterade områden för svenskt bistånd nämns istället utbildning, flyktingsituationen, minröjning samt jordbruksrehabilitering.[11]


Den 20/11 2001 påpekar dåvarande utrikesminister Anna Lindh, i en riksdagsdebatt om den humanitära situationen i Afghanistan, att intresset för de afghanska kvinnorna inte uppmärksammats i tillräcklig grad.


Talibanernas grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnornas, väckte mindre uppmärksamhet än deras förstörelse av Buddhastatyer.[12]


Även i media uppmärksammas nu de afghanska kvinnorna. Maria Pia Boethius skriver i Aftonbladet den 7/11 2001 att Sverige och FN känt till situationen för kvinnorna i Afghanistan redan innan attackerna på World Trade Center, men att man då lät bli att agera. Hon menar att Sverige tidigare inte uppfattat de afghanska kvinnornas situation som intressant. Att en representant för RAWA[13] nekades inresevisum, när hon var inbjuden som talare på Iranska kvinnors världskonferens i Stockholm, ser Boethius som ett tecken på detta svenska ointresse.[14]

Boethius menar att man tidigare från världssamfundet borde ha kvinnorörelserna i Afghanistan. Hon menar att patriarkatet i väst stött patriarkatet i öst. Själva kvinnokampen i sig har det alltså inte funnits något intresse av att stötta.[15] Boethius är visserligen kritisk till att intresset för kvinnorna i Afghanistan tycks komma först nu i samband med USA:s invasion av landet.


Andra debattörer menar att invasionen av Afghanistan ger ett tillfälle att befria kvinnorna. I Aftonbladet den 10/11 2001 skriver Azam Kamguian:


Fram till den 11 september i år så uppmärksammades kvinnornas situation väldigt lite i väst/…/ Det är alla frihetsälskandes människors och jämlikhetsrörelsers plikt att se till att de afghanska kvinnorna och folket blir befriade från de vedervärdigheter och den terror som talibanerna och andra politiska islamister och islamistiska terrorister bedriver.[16]


De orientalistiska föreställningarna har ofta använts i politiska syften.[17] Framställningen av den förtryckta kvinnan har då lyfts fram för att likställa kolonialism med moderniseringsprojekt. Kvinnors status används som ett mått på utveckling och retoriken kring kvinnornas förtryckblir ett sätt att legitimera kolonialismen. Missionen för kolonialmakten blir att ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”.[18]


Parallellen mellan kvinnornas situation och utvecklingen i landet görs också av dåvarande utrikesminister Lindh. I anförandet i riksdagen lyfts kvinnorna i Afghanistan fram som särskilt prioriterade för Sveriges hjälp.


Med nordalliansens framgångar de senaste veckorna har konflikten övergått i en ny fas. Utvecklingen innebär möjlighet för en fortsatt positiv utveckling: det humanitära biståndet kan trappas upp och effektiviseras och nästa steg, återuppbyggnad, kan inledas/../Talibanregimens kollaps måste bli inledningen på en ny tid för Afghanistan. Världen får inte igen vända bort blicken när Afghanistans befolkning behöver vår hjälp/.../Nu måste krig, svält, förtryck och terrorism ersättas av demokrati, återuppbyggnad och mänskliga rättigheter, som kommer alla till del. Landets kvinnor måste återigen kunna röra sig fritt utan burqa, kunna utbilda sig och arbeta.[19]


Efter USA:s störtande av talibanerna tilldelas norra alliansen stor makt i Afghanistan, detta förändras delvis under det traditionella rådslag –loya jirgha – som hålls i Afghanistan den 11 juni 2002. Men norra alliansen makt i Afghanistan har efter talibanernas fall ökat. [20] Att makt och inflytande ges till norra alliansen kritiseras i flera tidningsartiklar där man menar att deras kvinnosyn inte skiljer sig nämnvärt från talibanernas.[21]


I januari 2002 lägger utrikesdepartementet fram Country strategy for Afghanistan 2002-2004. I denna lyfts kvinnors rättigheter fram som ett av de prioriterade områdena i arbetet gentemot Afghanistan. Kvinnor, barn, handikappade och etniska minoriteter räknas upp som de som behöver särskilt stöd.[22] Barn, kvinnor, etniska minoriteter och handikappade räknas alltså upp som likvärdiga kategorier. Men kvinnorna i Afghanistan är till skillnad från kategorierna etniska grupper och handikappade ingen minoritet och till skillnad från barnen är de vuxna. De afghanska kvinnornas egen handlingskraft osynliggörs och deras nuvarande delaktighet i det afghanska samhället framkommer inte i strategiplanen.


I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 förklarar man att fattigdom är roten till problemen i Afghanistan, problem som förvärrats av ockupation och inbördeskrig, dålig infrastruktur, analfabetism etc. Men just kvinnornas problem i Afghanistan förklaras istället med kultur och traditionella normer.[23] Detta speglar en utveckling i definitionen av människors grupptillhörighet. Från att tala om ”rashierarkier” så definieras grupptillhörighet numera i form av kulturell skillnad, där varje kultur uppfattas som något absolut och enhetligt.[24] Orientalismen framställer orientalen levande i en egen värld med egna kulturella gränser.[25] Att framställa kvinnoförtrycket som något kulturellt betingat, till skillnad från de andra problem man ser i Afghanistan, hjälper till att upprätthålla en distans mellan väst och öst. Kvinnoförtrycket kopplas samman med en specifik kultur, något som finns ”där borta” hos ”de andra”. Att förklara kvinnors situation som ett resultat av kulturell tillhörighet tycker jag är att ge en förenklad och ytlig förklaring. Jag tror att det är få i Sverige som skulle acceptera att man förklarade löneskillnaderna mellan könen som en del av den svenska kulturen.


I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstateras att talibanernas fall inte påverkat kvinnornas situation i någon större omfattning.


It should be noted, however, that these prohibitions correspond fairly closely to traditional observances in the Afghan countryside. Woman in rural communities have only been able to exercise their convention-based rights to a limited extent, and the Taliban´s fall from power has done nothing to change that situation.[26]


Detta skrivs i strategiplanen som antas i början av januari 2002. Ändå säger Anna Lindh – man får väl förutsätta att hon läst UD:s strategiplan - den 21 januari i sitt tal vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen:


... de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /…/ vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /.../ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred. [27]


”Och här har kvinnorna inte nagellack”[28]

I båda ovanstående citat av före detta utrikesminister Anna Lindh nämner hon burkan.[29] Den återkommer i många texter om de afghanska kvinnorna. Generellt tar tidningsartiklarna oftare fokus på de afghanska kvinnornas utseende än på vad kvinnorna gör, säger eller tycker. Fokuseringen på kvinnors utseende snarare än aktivitet eller budskap har förvisso blivit föremål för feministisk kritik, en kritik som även riktats mot samhällen i väst. Men i många av texterna om de afghanska kvinnorna framställs utseendet, och i synnerhet burkan, i kontrast till hur västerländska ”fria” kvinnor ser ut.


I Dagens Nyheter 23/9 2001 intervjuar Mats Lundegård Sharifa Akhlas som är en prisbelönat journalist från Afghanistan. Han ger en ingående beskrivning av hennes utseende:


… påfallande tilldragande ung kvinna./…/ hennes ansikte är oerhört uttrycksfullt och hennes alldeles bärnstensgula ögon glittrar och lyser när hon talar. Hon bär en tunn sjal över hjässa och axlarna som sig bör, men den tenderar att glida bakåt. Hon har ljusa strimmor i sitt mörka hår. Jag undrar om det är bitvis blondhet som man köper på apoteket.[30]


Haremet var ett ofta återkommande tema i det oreintalistika måleriet, där betraktaren får titta på de blottade delarna av kvinnokroppen och därmed symboliskt intar sultanens plats som ägare av kvinnorna .[31] I den oreintalistiska konsten framställdes ofta kvinnorna med europeiska drag och bleka i hyn. Den fängslade ljushyade kvinnan längtade förmodligen efter att bli befriad av den västerländske manlige betraktaren.[32] I Lundegårds ingående beskrivning av Akhlas utseende får vi veta att hon visar det förbjudna, sjalen som glider bak, och blottar de västerländska dragen i form av de blonda slingorna i håret. Man kan även ställa sig frågande till om det mest relevanta i en intervju med en prisbelönt journalist är hennes utseende. Som för att förekomma kritiken frågar sig också artikelförfattaren om det inte är ”sexistiskt” att skriva om hennes ”storartade utstrålning”.


De svenska journalisterna Johanne Hildebrandt och Joachim Lundgren är på besök i ett av RAWAs hemliga flyktingläger. Detta resulterar bland annat i två artiklar i Aftonbladet den 23/10 2001 och 26/2 2002. Det som delvis skiljer dessa artiklar från många andra som diskuterar kvinnorna i Afghanistan, är att de rapporterar om kvinnor i Afghanistan som gör motstånd. Motstånd mot kvinnoförtryck, fattigdom, krig och analfabetism. Dock innehåller artiklarna fortfarande ett ”vi - de” - perspektiv, där burkan blir en central referensram för författarna. Liksom i Anna Lindhs tal blir ”kastandet” av burkan beviset på kvinnornas frigörelse. I artiklarna blir också andra referenser till ”västerländskt utseende” sammankopplat med frihet och styrka. Den kvinna, en av RAWA: s frontfigurer, de bor hos vid första besöket i Afghanistan, beskrivs på följande sätt:


Med sitt kortklippta hår och sin intellektuella framtoning kunde hon lika gärna varit en student på Stockholms universitet.[33]


I Hildebrandts och Lundgrens artikel från februari 2002 finns samma paralleller. I texten beskrivs hur hoppet återvänt till Afghanistan och att människorna trots krigshärjningar börjar återgå till vardagen.


Skägglösa män med västerländska kläder och afghanska schalar drar sina träkärror med frukt och grönsaker längs gatorna[34]


I första artikeln beskriver Hildebrandt dessutom hur hon när hon tar av sig huvudsjalen upplever mäns stirrande blickar som ”likgiltiga, förorättade eller fyllda av hat”.[35] I artikel två återkommer beskrivningen av omgivningens reaktion på henne utan sjal, fast denna gång som likgiltig.


I Dagens Nyheter 27/4 2002 intervjuas Latifa[36], som skrivit en bok om livet under talibanerna. I beskrivningen av Latifa blir utseendet, i form av smink, tajta byxor och högklackade skor symbolen för att hon inte längre är ”en av alla hunsade, tystade” i Afghanistan.[37] I Aftonbladet 8/10 2002 blir det tydligt hur det är de svenska journalisterna som framhäver burkan som symbol på förtryck. Journalisten är inbjuden på middag hos afghanska kvinnor. I samtalet berättar en av kvinnorna om en sed i Afghanistan där middagen äts vid förfädernas gravar.


Imponerande ålder på dem – men jag är mer intresserad av ditt sätt att klä dig.

Jag har vuxit upp i flyktingläger vid Peshawar.(I grannlandet Pakistan). Jag fick gå i skola. Jag lärde mig engelska. Jag mötte människor från andra länder.

Väcker det uppmärksamhet, att du visar ansiktet? Hör du protester?

Nej. Jag tycker att vi ska få göra som vi själva vill. Du ser att flera av mina släktingar går mer modest klädda.

Gatubilden i den afghanska huvudstaden ger ett entydigt svar: det har lättat. Klimatet för kvinnor är bättre.[38]


Burkan och de afghanska kvinnornas utseende är ett genomgående tema i mycket av mitt material. Det är inte någon av de afghanska kvinnorna som intervjuas som själva lyfter fram burkan – eller friheten från den - som ett centralt eller viktigt krav. Betoningen på klädseln görs av svenska politiker och journalister.


Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar att slängandet av burkan riskerar att bli en tom gest. Hon menar dessutom att fokus i första hand måste ligga på garanterandet av mänskliga rättigheter.[39] Jag tror att den svenska fokuseringen (fixeringen?) vid burkan kan tolkas på olika sätt, dels som ett sätt att visa på förtryck och på det lyckade med invasionen, dels som ett sätt att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Framställningen och studierna av kvinnorna i tredje världen ofta har haft funktionen att definiera västerländska kvinnornas egna identiteter.[40] När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria påpekas likheterna med oss, att de följer mallen för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central i utpekandet av det annorlunda. När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta framställs de väldigt olika oss i Sverige. När de framställs som fria poängteras likheterna.


”Förebilder när Afghanistans kvinnor ska befrias”[41]

Proposition 2001/02:179, som överlämnas till riksdagen den 8 maj 2002, handlar om fortsatt svenskt deltagande i den internationella styrkan i Afghanistan. Propositionen redogör också för ett ökat samarbete med den amerikanska militärledningen. Två svenska officerare ska placeras vid den amerikanska staben US CENTOM i Florida som ett led i den internationella kampen mot terrorism.[42] I propositionen hänvisas till landsstrategin[43] där en av målsättningarna med det svenska utvecklingsarbetet i Afghanistan är att stärka kvinnornas position. Detta, menar man i propositionen, manifesteras genom att jämställdhet integreras i alla biståndsinsatser. Propositionen betonar biståndet till utbildningen och UNICEF: s[44] back to school –kampanj ”som särskilt gynnar flickor och kvinnors situation”.[45] Biståndet till Afghanistan är i princip det samma som tidigare - det vill säga satsning på utbildning - fast nu med motiveringen att det stärker i synnerhet flickor och kvinnor.


I landsstrategin lyfts också fram att Sverige ska verka för en ökad kvinnorepresentation i beslutande församlingar i Afghanistan.[46] Liknande önskemål formulerar EU-parlamentarikern Maj Britt Theorin (s) i Aftonbladet 24/11 2001:


”Minst 40 % av medlemmarna i en provisorisk regering bör därför vara kvinnor och lika viktigt är att deras rättigheter skrivs in i en ny grundlag”[47]


Den 18 december 2002 har vice statsminister Margareta Winberg enskild överläggning med Afghanistans nya kvinnominister Habiba Sorabi. I ett pressmeddelande från regeringen uttrycker vice statsministern en förhoppning om en positiv utveckling när det gäller kvinnornas ställning i Afghanistan och hon hoppas dessutom få se fler kvinnor i ledande positioner, även som ministrar i den afghanska regeringen.[48] I Svenska Dagbladet 17/12 2003 rapporteras det från det afghanska rådsmötet - loya jirga - att 100 av de 500 delegaterna är kvinnor.[49] Artikeln lyfter fram att kvinnorna i rådet vill att även kvinnor ska få ordförandeposter på mötet, och det framställs som en seger när fjärde vice ordförande blir en kvinna. Dock menar artikelförfattaren att kvinnorepresentationen i rådet fortfarande är undermålig.


Den 4/6 2004 skriver Sveriges utrikesminister Laila Freivalds och Spaniens utrikesminister Miguel Angel Moratinos en gemensam artikel i Aftonbladet. I denna poängteras också kvinnorepresentation som något centralt både när det gäller parlamentariska församlingar och när det gäller internationella organ. Dessutom menar de att arméer bör ha större andel kvinnliga soldater. De skriver också att en svensk jämställdhetsrådgivare har skickats till Afghanistan.


Det finns rapporter som pekar på att kvinnors deltagande i samhällets beslutfattande går hand i hand med utveckling, fattigdomsbekämpning och effektiv stadsförvaltning. Länder där kvinnor har en mer framträdande roll tenderar att ha en mer transparent stadsförvaltning och företagskultur.[50]


Sverige har den högsta andelen kvinnor i nationella parlament i Europa. Norge och Sverige har den högsta andelen kvinnorepresentation i bolagsstyrelser.[51] Det som lyfts upp som viktiga prioriteringar i jämställdhetsarbetet är också det som vi i Sverige är ”bäst på”. Den imperialistiska ideologin erkänner vissa strategier som feministiska medan andra osynliggörs. Exempel på osynliggjorda strategier är de kollektiva lösningar i Latinamerika som kvinnor legat bakom för att klara försörjningen.[52]


Redan 2001 lyfts perspektivet att västerländska kvinnor ska vara föredöme i befrielsen av Afghanistans kvinnor. I Aftonbladet 19/12 2001 skriver Staffan Heimerson:


Utländska kvinnliga soldater, kvinnliga poliser och kvinnliga diplomater ska bli förebilder när Afghanistans kvinnor ska befrias. /…/ För att ge kvinnan en ställning i samhället är det viktigare att utländska kvinnor visar ansiktet ute i Kabuls dagliga liv än att de afghanska kvinnorna genast slänger burkan.[53]


I samma artikel skriver han att nomadkvinnorna alltid visat ansiktet i Afghanistan, men menar ändå att det är utländska kvinnors ansikten som ska vara föredömet.

Jan O. Karlsson skriver i ett pressmeddelande från regeringen den 22/2 2002 att svenska organisationer ”har viktiga erfarenheter som måste tas till vara för att stödja de afghanska kvinnornas arbete.”[54] Enligt vår regering är det alltså vi i Sverige, eller vi i väst, som ska lära de afghanska kvinnorna jämställdhet.


Antalet svenska soldater i Afghanistan utökas först genom proposition 2003/04:71 som läggs fram 2004 och sedan ytterligare 2005 genom proposition 2005/06:34 då den väpnade styrkan ska bestå av upp till 375 personer. Sverige deltar i PRT[55] (Provincial Reconstruction Team) och under 2005 förbereder man sig för ett övertagande av PRT. PRT: s uppgift är bland annat att förbättra säkerhetssituationen för biståndspersonal och att stödja utbildningen av afghansk militär och polis.[56] Leni Björklund, försvarsminister, håller ett anförande vid Kvinna till kvinnas seminarium i Stockholm 20/10 2005 där hon säger att PRT:s förbättringar av säkerheten också kommer att förbättra situationen för Afghanistans kvinnor:


För att lyckas med detta är det centralt att vi lyckas rekrytera kvinnor till vårt PRT. Det är nämligen mycket svårt att överhuvudtaget få kontakt med kvinnor i Afghanistan. Förhoppningsvis är det något enklare att kommunicera kvinna till kvinna.[57]


Man kan inte utgå ifrån ett antagande om att kvinnor redan utgör en konstituerad och enhetlig grupp med identiska intressen och önskemål oavsett klass eller etnisk tillhörighet. Det går inte att anta att alla kvinnor i tredje världen har liknande problem och behov, och man kan därför inte heller anta att den utvecklingspolitik - till exempel kvinnliga administratörer, fältarbetare etcetera - som föreslås från väst kommer att påverka alla kvinnor på samma sätt.[58] De förslag, eller åtgärder för den delen, som föreslås i mitt material, bygger ofta på generaliseringar om de afghanska kvinnorna. Alla kvinnor i Afghanistan antas tjäna på och vilja ha den västerländska invasionen, och de förändringar som genomförs antas hjälpa alla kvinnor i Afghanistan. Detta trots - om man tar fasta på försvarsminister Björklunds uttalande – att utländska hjälparbetare och utländska soldater under flera års tid haft väldigt dålig kontakt med de kvinnliga invånarna i Afghanistan.


Ett exempel på uppfattningen, att representationen i loya jirgha är den gemensamma lösningen för alla kvinnor, ges i Dagens Nyheter den 26/6 2002. Där intervjuas rådgivaren till förra kvinnoministern[59] i Afghanistan, Soraya Rahim Sobrang.


Vi talar om klyftor mellan kvinnor och kvinnor i Afghanistan. Ministrarna och de kvinnor som utsetts till högre tjänstemän tillhör den bildade klassen, ett exklusivt skikt i samhället. De vet något om demokrati som idé och kvinnors universella rättigheter. Många av dem som kallats har under lång tid bott utomlands. Doktor Sobrang har själv arbetat som läkare i tyskland sedan tidiga nittiotalet.

Jag vet att vi har andra förutsättningar än kvinnorna i byarna, säger hon. Men jag vet också att vi alla har samma mål.[60]


Said menar att generaliseringarna och abstraktionerna om orientalen bland annat resulterar i en diskurs där orientalen fråntas sin historia och där ”vanlig politik” i form av höger och vänster inte antas finnas utan att orientalen bara styrs av kultur och Islam. Orientalen framställs därför som oförmögen att styra sig själv. Orientalerna framställs som ett kollektiv där det inte finns individuella viljor eller levnadsöden; utan alla antas leva på samma sätt och vilja samma saker.[61]


Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper som styrs av Nato. Vi deltar i USA: s krig mot terrorismen, med kvinnofrigörelse som förtecken. Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte förändrats (om man nu inte räknar de kvinnor som kommit från andra länder och tagit plats i parlamentet). ”De andra”, de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, de vi ska nå med kvinnliga soldater samt genom jämställdhetsrådgivare och bomber, för dem förstör vi infrastrukturen, för dem skjuter soldater civila, för dem bombar vi ett av världens fattigaste länder. Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnornas skull.


Har vi köpt en förändrad utrikespolitik som gömts bakom retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte, borde kraven på truppernas återdragande från Afghanistan resas från betydligt fler än det gör idag.


[1] Mohanty ”Med västerländska ögon” 1999 sid 24,198f

[2] Eriksson, Eriksson Baaz, Thörn Globaliseringens kulturer 1999 sid 23

[3] Jämför tex under Korea kriget när Sverige valde att inte skicka stridande trupp under FN-mandat utan förbehöll sig rätten att vara neutrala och endast sände ett fältsjukhus.

[4] Proposition 2003/04:71 sid 7

[5] Proposition 2003/04:71 sid 8

[6] Proposition 2005/06:34 sid10

[7] Proposition 2003/04:71 sid 10

[8] U.S Department of Defense, Office of Public Affairs: International Contributions to the War Against Terrorism [Fact Sheet, May 22, 2002 (revised June 14, 2002)], s. 11.

[9] Proposition 2005/06:34 sid 12

[10] Eriksson, Eriksson Baaz, Thörn Globaliseringens kulturer 1999 sid 23 citat av Gayatri Charavorty Spivak

[11] Proposition 2001/02:60 sid 6

[12] Anna Lindh, 20/11 2001 tal, www.regeringen.se

[13] Revolutionary association of the Women of Afghanistan

[14] Aftonbladet 2001-11-07 ”Den bombande feministen” Maria Pia Boethius

[15] ibid

[16] Aftonbladet 2001-11-10 ”Allas plikt att befria Afghanistans kvinnor” Azam Kamguian

[17] Said Orientalism 1993 sid 97

[18] Eriksson, Eriksson Baaz, Thörn Globaliseringens kulturer 1999 sid 23 citat av Gayatri Charavorty Spivak

[19] Anna Lindh 20/11 2001, tal, www.regeringen.se

[20] Proposition 2001/02:179 sid 4

[21] Expressen 2001-10-08 ”Talibanernas första offer:- Befria Kvinnorna” Ann- Charlotte Marteus,

Aftonbladet 2001-10-23. ”Dagbok från kvinnolägret”, Hilebrandt

Aftonbladet 20011110”Allas plikt befria Afghanistans kvinnor”, Azam Kamguian

Aftonbladet 2001-11-24”Kvinnor krävs i Afghanistans nya regering” Maj Britt Theorin

[22] Country strategy for Afghanistan 2002-2004 sid 1 och sid 12

[23] Country strategy for Afghanistan 2002-2004 sid 10f

[24] Eriksson, Eriksson Baaz, Thörn Globaliseringens kulturer 1999 sid 42

[25] Said Orientalism 1993 sid 42.

[26] Country strategy for Afghanistan 2002-2004 sid 5

[27] Anna Lindh 21/1 2001, tal,www.regeringen.se

[28] Dagens Nyheter 2001-09-23 ”I de förtrycktas tjänst” Mats Lundegård

[29] Stavningen på den heltäckande slöjan burka varierar i de texter jag analyserat och använder mig av, den kan därför också komma att variera i mitt arbete eftersom jag citerar den stavning som anges.

[30] Dagens Nyheter 2001-09-23”I de förtrycktas tjänst” Mats Lundegård

[31] Lewis Gendering Orientalism 1996 sid 128,236 f

[32] Berg Hudud 1998 sid 36-37

[33] Aftonbladet 2001-10-23,. ”De gömmer sig i hemliga läger” Hildebrandt

[34] Aftonbladet 2002-02-26, Hildebrandt ”här föds hoppet om framtiden”

[35] Aftonbladet 2001-10 -23, Hildebrandt. ”De gömmer sig i hemliga läger

[36] Hon lever under dold identitet och kallar sig bara Latifa

[37] Dagens Nyheter 2002-04-27, , ”Tonår under burkan” Tove Nandorf

[38] Aftonbladet 2002-10-08, ”Ett år senare – kvinnornas frihet redan hotad” Staffan Heimerson

[39] Aftonbladet 2001-12-19,. ”Hon är hoppet för afghanska kvinnor” Staffan heimerson

[40] Eriksson, Eriksson Baaz, Thörn Globaliseringens kulturer 1999 sid 23, De los Reyes, Molina Mulinari Maktens (o)lika förklädnader sid 21f

[41] Aftonbladet 20011219, Staffan heimerson. ”Hon är hoppet för afghanska kvinnor

[42] Proposition2001/02:179 sid 5

[43] Country strategy for Afghanistan 2002-2004

[44] UNICEF är FN:s barnfond

[45] Proposition 2001/02:179 sid 8

[46] Country strategy for Afghanistan 2002-2004 sid 11

[47] Aftonbladet 2001-11-24, ”Kvinnor krävs i Afghanistans nya regering” Theorin

[48] Margareta Winberg 17/12 2002, pressmeddelande www.regeringen.se,

[49] Svenska Dagbladet 2003-12-17”Loya jirgas kvinnor ser sin chans” Jan Blomgren

[50]Leila Freivalds 4/6 2004, Artikel, www.regeringen.se

[51] http://arkiv.htf.se

[52] De los Reyes, Molina Mulinari Maktens (o)lika förklädnader 2005 sid 16. Författarna använder begreppet ”västerländsk diskurs” medan jag i min artikel väljer ”imperialistisk ideologi”.

[53] Aftonbladet 2001-12-19. ”Hon är hoppet för afghanska kvinnor” Staffan Heimerson

[54] Jan O Karlsson 22/2 2002, pressmeddelande www.regeringen.se

[55] Sverige övertog ledningen för PRT i mars 2006

[56] www.regeringen.se

[57]Leni Björklund 20/10 2005, tal, www.regeringen.se,tal,

[58] Mohanty ”Med västerländska ögon” 1999 sid 198-201

[59] Sima Samar var kvinnominister under den tillfälliga regeringen i Afghanistan, hon byts ut efter rådsmötet, Loya jirgha, 2002.

[60] Dagens Nyheter 2002-06-26,”Lång väg till jämlikt samhälle” Mats Lundegård

[61] Said Orientalism 1993 sid 108,229, 286,292, 298

Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
November 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards