Direktlänk till inlägg 13 september 2010

En självständig utrikespolitik är möjlig

Av Martina Nilsson - 13 september 2010 00:56

ur specialnummer av Socialistisk debatt "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" , går att köpa på Leopard förlag bla.




Vad skulle man önska av en rödgrön säkerhetspolitik? Jag svarar: Självständighet och fred. Det kan kanske tyckas helt självklart men det krävs politisk handlingskraft för att fylla orden med ett innehåll värt namnet. Det har skett stora förändringar inom svensk försvarspolitik Vi har ställt om från invasions- till insatsförsvar, värnplikten ska skrotas och vi nästlas in i ett allt närmre samarbete med Nato. Den utveckling vi ser nu leder inte till självständighet och fred. Den handlar inte om solidaritet och säkerhet. Jag menar att en rödgrön regering för att vända denna trend måste ta avstamp i våra historiska erfarenheter av svensk neutralitetspolitik och därmed våga vilja något mer än att bara följa den väg som just nu verkar utstakad som den enda möjliga.

 

Olika intressen har historiskt slagits om neutralitetens innebörd. Vi har haft en krigshetsande överhet mot en folkligt förankrad fredssträvan. Kampen om neutraliteten pågår, menar jag, än idag. Historiskt skulle man kunna sammanfatta det som att när neutraliteten har tjänat Sveriges intresse har den hävdats och annars inte. Vad som är ett lands intresse har däremot alltid varit uppe till konflikt och föremål för inrikes kamp.

 

Den inrikes kampen har historiskt handlat om att föra in Sverige i eller hålla Sverige utanför krig. Neutraliteten har hävdats för att värna fred eftersom folket har haft övertaget i kampen. Kampen för freden och neutraliteten har historiskt också varit en solidaritetshandling som tidigare gett Sverige gott rykte i de fattigare delarna av världen.

 

Inställningen till svensk neutralitet har i och med den ständiga kampen om innehållet, varit pragmatisk. Detta visade sig redan 1883 då riksdagen avslog en motion om permanent neutralitet med följande motivering: ”Det följer af neutralitetens begrepp och betydelse, att det är en rättighet men ej alltid en pligt.”

 . 

Inför första världskriget var det en massiv fredsrörelse som tvingade svenska makthavare att hålla sig utanför kriget. 1914 marscherade 50 000 fredsaktivister på Stockholms gator och 1915 arrangerade det socialdemokratiska ungdomsförbundet en fredskongress. I samband med denna gavs manifestet ”Fred till varje pris” ut. En aktiv fredsrörelse höll sedan tillbaka de som ville allians med Tyskland under mellankrigstiden. Sveriges minst sagt skamfilade neutralitet under andra världskriget när tyska soldater och material transporterades genom Sverige (efter 1943 när krigslyckan vände var det däremot Tysklands fiender som fick åtnjuta Sveriges pragmatism) försvarades av statsminister Per Albin Hansson: ”vid varje tillfälle har vi haft för ögonen att hålla Sverige utanför [kriget]/…/Det har icke varit möjligt att föra en strikt politik, vilket land har förresten kunnat göra det? – det har gällt att avväga vad som kunde förenas med det väsentliga i vår strävan. Det har visst icke lett till ständiga eftergifter, det har oftare sagts nej än ja till framställda önskemål och krav.”

 

Under hela 50-talet förekom det diskussioner om vilken handlingsfrihet neutraliteten innebar och vilka öppningar och vägval som fanns. Även om det i synnerhet var högern som förespråkade handlingsfrihet i relation till (mot) neutraliteten så avvisade även den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén lagstiftad neutralitet från Sveriges sida. Han menade istället att svensk neutralitet skulle vinnas genom det faktiska agerandet grundat på brett politiskt och opinionsmässigt stöd i Sverige. Den klassiska formuleringen av neutralitetens grundprincip - alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig - uttrycktes officiellt första gången i oktober 1957 efter att en koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet hade upplösts.

 

Tolkar man den svenska neutralitetspolitiken bara som en hållning till stormakterna kan det tyckas som en naturlig utveckling att svensk neutralitet och alliansfrihet spelat ut sin roll efter Sovjetunionens fall. Men tolkningen av svensk neutralitet är som sagt en kamp om innehållet. Folkets kamp har aldrig handlat om att neutraliteten kan komma att ses som överspelad eller enbart som en strategi under det kalla kriget. Den folkliga uppfattningen har för det mesta också varit den som framburits av det statsbärande partiet. På Metallarbetarförbundets kongress den 22 augusti 1961 slår Tage Erlander fast den hållning som kom att gälla för socialdemokraterna fram till 1990: ”Den svenska utrikespolitiken är icke – såsom definition möjligen kan förleda någon att tro – uttömmande beskriven såsom ett system för att minska stormakternas strategiska intresse av att dra in oss i något eventuellt krig. Den åsyftar i lika hög grad till att redan under fred tillvarata våra nationella intressen under hänsynstagande till den internationella solidariteten /…/ Hos de folk i Asien och Afrika, som nyligen kommit eller inom kort förväntas förvärva full självständighet, finns en strävan att hålla sig utanför stormaktsinflytande.”

 

I början på 1990-talet förs en diskussion inom socialdemokratin som problematiserar EG-medlemskapet i relation till neutraliteten. Trots de svårigheter socialdemokraterna såg med detta bestämde de sig ändå, med Ingvar Carlsson i spetsen, att stå fast vid en utrikespolitisk linje som innebar ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” och Carlsson försäkrade också att det inte fanns någon anledning att tro att EG skulle vara på väg att omvandlas till en militär allians eller skapa förpliktande försvarsengagemang. Sverige ansöker om medlemskap i EG, dock utan någon form av neutralitetsförbehåll och några månader senare har vi regeringsskifte i Sverige och Carl Bildt tillträder som statsminister. Den borgerliga regeringen slopar de förbehåll om försvarssamarbete som den socialdemokratiska regeringen burit med sig och även formuleringarna om neutraliteten luckras upp. I regeringsförklaringen 1992 heter det: ”Sveriges militära allians frihet syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.” Detta innebär en förändring från att Sverige ska vara neutralt till att Sverige ”kan vara” neutralt. Samtidigt krymps alliansfriheten till militär allansfrihet.

 

Denna formulering står sig fram till 2000 då den ändras något och har fortsatt modifierats fram till i år 2010 då det från regeringen låter så här om den svenska solidaritetsförklaringen från försvarsminister Sten Tolgfors:

 

”Sveriges säkerhet byggs i samverkan med andra. Vi bidrar till egen och andras säkerhet
som medlemmar i EU, FN och som partnerland till Nato. Andra bidrar också till vår
säkerhet. Vi är ekonomiskt och politiskt integrerade i EU. EU driver en gemensam
utrikes- säkerhets- och försvarspolitik. Solidaritetsförklaringen är ett utflöde av detta och
en kodifiering av de senaste årens säkerhetspolitiska och försvarspolitiska utveckling.”

 

Från den nuvarande borgerliga regeringens håll slår man också fast följande:

”Sverige är militärt alliansfritt. Det innebär att vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier och vi ansvarar självständigt för försvaret av Sverige. Däremot utgör vår militära alliansfrihet inget hinder för ett brett och allsidigt deltagande i det internationella försvarssamarbetet/…/För Sveriges del [har] neutralitetspolitiken spelat ut sin roll. ”

 

Den svenska förändringen av neutralitetspolitiken bör naturligtvis tolkas ur flera olika aspekter. Det har att göra med EU:s militarisering och det allt närmre försvarssamarbetet bland annat genom Lissabonfördragets solidaritetsklausul som innebär att EU-länderna ska bistå varandra vid eventuell attack. Det har också att göra med Sovjetunionens fall och USA:s allt större ekonomiska, militära och hegemoniska makt liksom med FN:s förändrade roll.

 

1946 gick Sverige med i FN och inträdet kan ses som ett sätt för Sverige att värna kollektiv säkerhet och visa att det var en uppgift för världssamfundet. Samtidigt innebär FN-medlemskapet att Sveriges möjligheter till neutralitet under framtida krig inskränks. Men FN:s noninterventionsprincip garanterade Sveriges oberoende på ett sätt som inte enbart alliansfriheten kunde göra. Kalla kriget var förlamande för FN eftersom USA och Sovjet använde vetot i säkerhetsrådet för att blockera varandras ambitioner. Frågan om Vietnamkriget var visserligen uppe på dagordningen men det fördes inga ordentliga sakpolitiska debatter och inga beslut fattades eftersom det var utsiktslöst att få igenom någon resolution när USA kunde hävda sitt veto.

 

Att FN engagerade sig i Koreakriget (1950-53) var en ren taktisk miss av Sovjetunionen som för tillfället bojkottade säkerhetsrådets möten. Dock bör man uppmärksamma att stormakternas veto i säkerhetsrådet har varit viktigt för en neutral stat som Sverige som under lång tid lyckades undvika att dras in på endera sidan i olika krig och konflikter. Under den väpnade FN-operationen i Korea förhöll det sig ju däremot annorlunda. Säkerhetsrådet sanktionerade operationen eftersom Sovjetunionen ju aldrig dök upp på mötet. Genom sitt medlemskap i FN var Sverige tvunget ställa upp på USA:s sida. Men med hänvisning till neutraliteten deltog Sverige aldrig med stridande förband, utan deltog istället genom att skicka fältsjukhus.

 

Efter Sovjetunionens fall kan man säga sig ha en konstant ”Korea-situation” i säkerhetsrådet där USA mer eller mindre lyckats får med sig FN för att förverkliga sina utrikespolitiska stormaktsambitioner, ibland i direkt strid med rådande folkrätt. Ett exempel på detta är Kuwaitkriget 1991, där krigsföringen delegerades till en koalition under USA: s kommando. Ett annat exempel är den nuvarande ockupationen av Afghanistan, där FN-trupp leds av Nato som samarbetar med den amerikanska styrka som folkrättsvidrigt anföll Afghanistan 2001. Å andra sidan har USA ibland fått backning till exempel använde Frankrike sitt veto för att ej godkänna Irakkriget 2003. Även Tyskland röstade som ickepermanent medlem av säkerhetsrådet emot ett godkännande av kriget.

 

Den svenska utrikespolitiken har under efterkrigstiden till stor del kännetecknats av försvar för folkrätten, internationell rättvisa och nedrustning. Den svenska fredsrörelsen har haft sina uppsving och satt press på även det offentliga Sverige som tagit avstånd från olika diktaturer och stormakters krigsambitioner. Exempel på framgång för fredsrörelsen är motståndet mot kriget i Vietnam, Palmes fördömande av diktaturen i Spanien (”satans mördare”) och fördömandet av förtrycket i Tjeckoslovakien (”diktaturens kreatur”). Sverige har dessutom stött befrielserörelser runt om i världen. Detta internationella engagemang visade sig bland annat genom att Sverige i FN lika många gånger ställde sig på de fattiga ländernas sida som vi röstade med de rika västländerna. Under 1990-talet ändrade dock svensk utrikespolitik tydligt riktning. 1990 röstade Sverige med de fattiga länderna en tredjedel av gångerna, med de rika västländerna en tredjedel och avstod från att rösta i en tredjedel av omröstningarna. 2000-2001 röstade Sverige som väst i 86 procent av omröstningarna och avstod i 14 procent av fallen att rösta. Inte i ett enda fall röstade Sverige med världens fattiga länder.

 

Var befinner vi oss nu då? Vi har en borgerlig regering som dödförklarar den svenska neutraliteten och som hyllar ett allt starkare militärt samarbete inom EU och med USA och Nato. Vi har en rödgrön opposition som har gjort upp om en försvarspolitik som faktiskt inte alls i tillräcklig utsträckning skiljer sig från den borgerliga regeringens politik. Men varför gör den då inte det, kan man fråga sig. Handlar det om en oundviklig samhällsutveckling där den svenska neutraliteten och självständigheten de facto är död? Jag menar att det inte är så. Vi har hamnat där vi befinner oss idag genom aktiva politiska beslut och ställningstaganden och det är också aktiva beslut och ställningstaganden som kan leda oss i en annan riktning. För en annan riktning är nödvändig eftersom den säkerhetspolitiska hållningen Sverige har nu gör oss partiska. Den drar in oss i krig.

 

En rödgrön regering bör istället hävda fred och säkerhet och för det krävs neutralitet och självständighet. En rödgrön regering bör se över de försvarspolitiska ställningstagandena utifrån tanken om vad Sverige behöver för att vara neutralt. Det krävs omfattande diskussioner för att hitta rätt vägar gällande den allmänna värnplikten och den svenska militärens roll. Olof Palme uttryckte sig på följande sätt när han försvarade försvarspolitiken mot interna kritiker som ville banta försvarsbudgeten rejält1984 ”Tror man inte vi har förmågan att värna vårt territorium också med militära medel kan inte heller neutralitetspolitiken fullföljas”. Omställningen till insatsförsvar bör stoppas. För det är inte den rollen den svenska militären bör ha. I synnerhet inte i en tid när vi står allt längre ifrån fred och säkerhet och allt mer dras in på stridande parts sida i konflikter. För i vems intresse krigar egentligen de ungdomar vi skickar utomlands?

 

Att hävda att neutraliteten spelat ut sin roll är att säga att kampen för fred är över och att det svenska folket står som förlorare i den kampen (ja, och även, för den delen, folken i de länder som USA bestämmer sig för att ockupera i framtiden.) Det bör inte en rödgrön regering som vill ha en folklig förankring acceptera. Det är inte så att vi ska återgå till skrivningar från 50-talet, det var en annan situation, en annan tid – men att säga att kampen för självständighet, säkerhet, fred och solidaritet har spelat ut sin roll står långt ifrån den utrikespolitik jag vill se Sverige föra. Historien visar oss att kampen om innehållet i säkerhetspolitiken är ständigt pågående och att det är möjligt för Sverige att vara en stark internationell röst.

 

Sverige behöver förändra sin roll i FN. Vi ska bära med oss historien om Korea och att vi har en självständig röst. Den rösten ska vi använda för att hävda noninterventionsprincipen, folkrätten och FN-stadgan gentemot ett säkerhetsråd som domineras av ett aggressivt USA. Detta handlar inte bara om Sveriges roll utan är nog i förlängningen också nödvändigt om inte FN ska förlora sin legitimitet. Även om de rödgröna i sin överenskommelse landat i att internationella insatser ska ha ett FN-mandat så är inte detta tillräckligt, utan bör ses endast som ett minimikrav. Varje internationell insats måste noggrant avvägas och kräva tydliga väl förankrade ställningstaganden.

 

De senaste 20-åren har det skett en förändring av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Vi befinner oss i en ny situation – svenska soldater dör i krigets Afghanistan för att de leds av Nato som samarbetar med den amerikanska invasionsstyrkan. Sverige måste inte stå på USA:s sida utan vi kan spela en annan roll för fred och säkerhet - om vi lyfter fram och värnar neutralitet och självständighet.

Förändring av svensk utrikespolitik är inte av naturen given utan ett resultat av en kamp mellan olika intressen, en kamp mellan dem som vill föra in Sverige som stridande part i internationella konflikter och mellan dem som vill värna fred och solidaritet. Frågan är på vilken sida en ny rödgrön regering tänker ställa sig.

 

 

Martina Nilsson

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Martina Nilsson - 3 juli 2012 18:19

 Läste i tidningen Papas att du säger att du bara har ETT förslag för att minska kvinnors obetalda hushållsarbete, (och dessutom ett fullständigt urbotat dumt förslag om pigavdrag) förstår att du kan behöv lite råd, tips och fakta. Du är välkommen at...

Av Martina Nilsson - 22 november 2011 10:29

    Under en tid har vi i media kunnat följa rapporteringen om vanvård och kvalitetsbrister i de privata vård- och omsorgsförtagen. Vänsterpartiet har därför synat Malmös privata vårdbolag i sömmarna. Även här beräknas de tre största företagen göra...

Av Martina Nilsson - 7 september 2011 11:02

Äntligen!   Idag klubbade äntligen kommunstyrelsen beslutet om att införa progressiva avgifter inom förskolan. Det vill säga de som tjänar mindre får också lägre förskoleavgift. De hushåll som har en månadsinkomst på under 10 000 blir förskolan g...

Av Martina Nilsson - 27 maj 2011 11:01

Och idag firar jag att det badet som jag förespråkar här nedan också är det som kommer att byggas! En politisk seger som är viktig och rolig, idag är jag riktigt riktigt glad!  Malmö 2011-06-16 ________________________________________________   ...

Av Martina Nilsson - 1 maj 2011 15:35

Martina Nilsson (v) kommunalråd i Malmö, Tal 1 Maj 2011   Parollen för årets första maj är allas rätt till välfärd. Och jag vill denna dag särskilt uppmärksamma och hylla välfärdens arbetare. Och alla dessa fantastiska stolta starka kvinnor från ...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards