Senaste inläggen

Av Martina Nilsson - 1 april 2011 22:36

Har nu fått direktiv av den mycket mer uppdaterade fantastiska politiska sekreteraren Sara order om att starta ett Twitter-konto. Och då är det bara att lyda - såklart. FeministMartina fick det bli. Här hoppas jag kunna snabbt uppdatera om vad som händer framförallt i Malmöpolitiken, men att undvika kommentera allt annat i en helt uppochnedvänd värld blir nog omöjliogt.. :-)

Av Martina Nilsson - 8 mars 2011 22:15



4400 kr i månaden, så mycket skiljer sig snittlönen åt mellan kvinnor och män.


En lön som inte bara påverkar just nu i lönekuvertet utan som kommer påverka min A-kassa om jag blir arbetslös, min föräldrapenning om jag får barn och min pension när jag blir gammal.


Kvinnor har dåliga löner och dåliga arbetsvillkor. Nästan hälften av LO-kvinnorna arbetar deltid. Nästan hälften har oregelbundna arbetstider. Kvinnor har i högre grad osäkra anställningar och sämre möjligheter att påverka hur deras arbetsdag ska se ut.


Kvinnor är de som har huvudansvaret för det obetalda arbetet som måste utföras, tex hämta och lämna på förskolan, ta hand om släktingar eller handla mat. Kvinnor lägger dubbelt så många timmar per vecka på hushållsarbete som män.


Man blir trött och man blir förbannad. Men vi ska använda och vända den ilskan och frustrationen till kamp. Kamp för kvinnors rättigheter.


Tack vare att kvinnor kämpat före oss har vi nu rätt att utbilda oss, att ta ett jobb, att rösta, att göra abort och rätt till barnomsorg med mera.


Kamp lönar sig. Det lönade sig då och det lönar sig nu.


I Malmö har vi bland annat bestämt att man ska ha rätt att arbeta heltid. Vi har bestämt att det ska göras arbetsvärderingar och låglönesatsningar.

Vi har bestämt att vi ska ha genuspedagogik för att ge våra ungar fler möjligheter än bara två.

Vi har bestämt att vi ska ha barnomsorg på obekväm arbetstid. Vi har bestämt att vi ska ge möjligheter så även papperslösa kvinnor ska kunna tas i mot av kvinnojourerna.

Vi har antagit en utvecklingsplan för att synliggöra och rätta till ojämställdhet i kommunen – såväl i sin roll som arbetsgivare som i servicen till Malmöborna.


Det krävs nämligen förändring – Malmö måste bli bättre. Och det här är möjligt tack vare er starka, stolta kämpande feminister.


Så jag säger tack, tack för att ni är här. Tillsammans ska vi kämpa, för aldrig, aldrig ger vi upp i kampen för kvinnors rättigheter.


Martina Nilsson (v)

Jämställdhetskommunalråd Malmö


Av Martina Nilsson - 1 mars 2011 16:46


Det borde vara självklart att jag bedöms efter min föräldraförmåga vid en vårdnadstvist med samma krav oavsett om jag är mamma eller pappa. Det borde vara självklart jag har samma karriärmöjligheter oavsett vilket kön jag har. Det borde vara självklart att både kill- och tjejlagen ges de bra träningstiderna i sporthallen. Det borde vara självklart att jag har lika lätt att bli beviljad hemtjänstinsats oavsett om jag som vårdtagare är man eller kvinna.


Men det här är tyvärr inte självklarheter. Det visar undersökningar från olika kommuner i Sverige som har valt att titta på hur det egentligen står till med jämställdheten. Kön spelar roll. Vi bedöms, bemöts och ges olika möjligheter och rättigheter beroende på om vi är män eller kvinnor.  Det görs slentrianmässigt, ofta i det tysta, omedvetna och fördolda. Vi ges olika makt, inflytande och resurser. Men det räcker nu. Vi har sagt att vi ska bli bättre i Malmö.


I Malmö har Vänsterpartiet sett till att kommunen tagit fram en utvecklingsplan för jämställdhetsarbetet. I Malmö ska kommunen vara en jämställd arbetsgivare och ge likvärdig service till alla kvinnor och män, tjejer och killar oavsett bakgrund. Det är ett massivt och intensivt arbete som nu hela kommunen ska jobba med. Första steget handlar om att synliggöra hur vi gör och granska kommunens verksamhet. Vi ska ta fram grundläggande fakta om hur det ser ut, bland annat genom att ta fram individbaserad könsuppdelad statistik, som syftar till att synliggöra kvinnor och mäns olika förutsättningar, livsvillkor och behov.


Men det räcker naturligtvis inte bara med att ta fram statistiken. Den ska utgöra underlag för jämställdhetsanalyser, mål och åtgärder. För att kunna göra jämställdhetsanalyser krävs utbildning och kunskap. Och utbildning av kommunens personal och förtroendevalda är en del av utvecklingsplanen.

Kommunen ska också arbeta med att ha en jämställd budget - det handlar om att synliggöra kvinnor och män i olika grupper (tex etnicitet och klass) bakom siffrorna i en budget. Vi ska visa och redogöra hur resurserna fördelas. Offentliga medel ska inte fördelas på ett orättvist och diskriminerande sätt. Jämställdhets arbetet ska integreras i all kommunal verksamhet och arbetet med utvecklingsplanen ska ständigt följas upp och rapporteras.


Arbetet med utvecklingsplanen kanske kan låta tekniskt och byråkratiskt men i praktiken innebär det bland annat att den unga tjej som kommer i kontakt med socialtjänsten inte slentrianmässigt ska erbjudas samtal som insats. I Malmö ska hon istället utifrån sina behov få den stödinsats som passar just henne.


I praktiken innebär det att förskolelärarna i Malmö inte slentrianmässigt lär pojkar och flickor att leka med olika saker, utan istället lär våra barn såväl den omvårdande leken med dockan som den äventyrliga klätterleken på gården. I Malmö ska våra förskolor ge våra barn hundra möjligheter istället för bara två.


I praktiken innebär det också en satsning på kollektivtrafiken. Fler kvinnor än män använder sig av kollektivtrafiken men mest resurser satsas på biltrafiken. Generellt sätt rör sig kvinnor närmre hemmet än män, arbetar deltid och arbetar mest på obekväm arbetstid. Genom att öka tillgängligheten förbättrar vi individers möjligheter att delta i samhället och ger dem större makt att styra över sina liv.


I praktiken ska det även inom de kvinnligt dominerade yrkeskategorierna erbjudas heltidstjänster, inflytandet över arbetssituationen ska öka även för hemtjänstpersonalen och dessutom ska manlig personal aktivt uppmuntras till att ta föräldraledigt.


Det som borde vara självklart - att alla kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv – är tyvärr inte det. Men jag är stolt och glad över att kunna säga att Vänsterpartiet har lyckats få Malmö att ta steg i rätt riktning för att kunna bli en jämställd kommun.


Martina Nilsson (v)

Jämställdhetskommunalråd i Malmö

Av Martina Nilsson - 7 december 2010 21:06

 ur socialistisk debatt "Vad bör göras - idag då?" nr 2/09


Undersökning efter undersökning visar att de traditionella partierna tappar i medlemsantal. Den svenska politiska kartan består för tillfället av två allianser – blått vs. rödgrönt och alla drar de sig mot mitten. Alla strävar efter den påhittade mittenväljaren för att vinna val. Politiken anpassas i en riktning för att locka fler. Det ska inte vara för komplicerat och inte för kontroversiellt. Det politiska budskapet ska helst vara enkelt och kort nog att passa inom twitters ordgräns. Politiska företrädare försöker hitta klatschiga onliners för att vara enkla och roliga att citera av media. Trots kompromissande och samarbeten så ökar inte vänsterpartiet, varken i opinionssiffror eller i medlemsantal. Desperationen över såväl minskat väljarstöd och minskat medlemsantal gör att vissa drar slutsatsen att politiken, det politiska budskapet måste förändras. Jag menar att det kanske inte i första hand är fel på vänsterpartiets politik. Men det gäller inte bara att ha rätt. Man måste göra rätt också.

 

 

De organisatoriska diskussionerna som varit i vänstern har på sistone hämtat inspiration från den så kallade Trondheimsmodellen och holländska SP. Vi ska vara det lyssnande partiet, de som tar tag i frågor i vardagen, de som bryr sig. Dörrknackningskampanjer och konceptet att vara de som träffar folk på gatan och ställer frågor är utmärkt, men blir just bara tillfälliga (verkningslösa?) kampanjer när de inte kombineras med ett tydligare bygge av organisation, parti och medlemmar.  För vad ska vi använda dörrknackningens resultat till och vem ska kunna genomföra kampanjerna om vi inte satsar på att skapa medvetna aktivister som självständigt kan formulera politiska projekt i linje med partiets mål?

 

Medvetna aktivister

Medvetna aktivister kan användas som ett begrepp för de kamrater som tar ett extra ansvar för rörelsen, ett ansvar som innebär att man ser till helheten av verksamheten, att man tar ett ansvar för att den utvecklas både praktiskt och teoretiskt. Vänsterpartiet har många olika slags medlemmar som är intresserade av och ägnar sig åt olika saker, och alla behövs. Några är suveräna organisatörer, andra ägnar sig enbart åt att skriva böcker och artiklar, andra jobbar inom facket, och några vill bara syssla med basarbete. Alla är viktiga för organisationen och för att vi ska kunna ha en bred och allsidig verksamhet. De medvetna aktivisternas roll i det här är att fungera som kittet och som ramen. Utmaningen ligger i att kunna omsätta teori till praktisk handling tillsammans med andra kamrater. Det går inte att ha fullständig kunskap om något utan att ha den praktiska erfarenheten. Våra aktivister ska kunna ta egna politiska initiativ som gynnar partiet.

 

 Vänsterpartiet behöver aktivister som tar extra ansvar för att rörelsen och dess medlemmar utvecklas, aktivister som tar ett socialt ansvar gentemot andra kamrater. Det innebär att man tar hand om varandra och ser till att alla medlemmar känner sig behövda. Att vara medveten aktivist innebär inte att man sitter i styrelser eller på parlamentariska poster utan snarare att man har hittat sin plats inom rörelsen och hjälper andra att göra det samma. Därför är det också viktigt att partiarbetet är roligt och givande, att medlemmar ges möjlighet att hitta det de är bra på och möjlighet att utveckla det.

 

Vänsterpartiets aktivister behöver uppmuntras att skola sig genom praktik och teori och det är en viktig del i processen. Det går aldrig att vara färdig skolad som vänsterpartist. Det politiska engagemanget är ett livsprojekt. Engagemanget sträcker sig till mer än att bara vara vänster på möten. Det innebär också att vara det på jobbet, i facket, på föräldramötet i bostadsföreningen etc. En medveten aktivist inser att det inte sker en samhällsförändring om det inte är så att vi är beredda att jobba för det, och gör därför också alltid det.

 

Interndemokrati

Det är främst genom det praktiska arbetet för partiet som nya aktivister växer fram, under förutsättning att partiets ledning ser till att nya krafter får möjlighet att växa. Vänsterpartiet måste ha en medveten planering och strategi för att bygga medvetna aktivister. För att kunna göra detta är interndemokratin central.


Interndemokrati innebär att demokratiskt fattade beslut följs och respekteras. Demokratin blir verkningslös om beslut fattade av styrelser, årsmöten eller kongress inte blir riktningsgivande i partiet. Att ett beslut genomförs också i verkligheten, är alltså inte bara ett ansvar för partistyrelsen, utan för varje enskild medlem i partiet.


Men en interndemokrati kräver dels att det finns en öppen och inkluderande diskussion och dialog innan beslut fatts, dels att den partiinterna debatten alltid ska gå på högvarv. Beslut ska kritiseras och diskuteras. Men respekten för besluten, för den demokratiska processen, innebär också att debatten i allt väsentligt ska ske internt och inte offentligt. Men för att detta ska kunna uppfyllas i praktiken krävs det konkreta arbetsformer, kanaler och rutiner för debatt och information. Det krävs också en närvarande och synlig partiledning. Det är partistyrelserna på de olika nivåernas ansvar att se till att alla medlemmar har möjlighet att påverka beslut, kritisera ledande organ och i olika sammanhang påverka politiska linjer.

 

En välfungerande interndemokrati förutsätter starka och självständiga aktivister. Att ha politiskt och organisatoriskt skolade medlemmar med förmåga att ifrågasätta ledningen är centralt för att kunna få tillstånd en samverkan mellan högre och lägre organ inom organisationen. Demokratin skapas underifrån – av partiets medlemmar och aktivister, och deras aktiva deltagande i de demokratiska processerna.


En fungerande interndemokrati förutsätter också en ledning som kan ta och välkomnar granskning och kritik. Jag menar att det är partimedlemmarnas skyldighet att kritisera ett beslut som man inte anser ledningen har mandat att fatta, eller som strider mot våra demokratiska principer, eller som inte lever upp till kongressens eller årsmötets beslut. Det är styrelsens/ledningens skyldighet att agera ödmjukt gentemot den framförda kritiken, vara tydlig med att förklara sina ställningstagande och inte vara främmande för att ompröva tidigare linjer och beslut. Att kritisera, ompröva, utvärdera och uppmärksamma gör att vårt parti utvecklas och förbättras. En styrelse som är ödmjuk och öppet möter och diskuterar de frågor och den kritik som finns kommer också vinna förtroende och auktoritet.


Organisationens ansvar att bygga medvetna aktivister

Vänsterpartiet behöver satsa på att skapa medlemmar som känner ansvar för partiet, vågar ta initiativ och som kan formulera politik och praktik.

Vi behöver ett parti som kan hjälpa alla medlemmar att hitta sin plats och utveckla nya färdigheter inom organisationen. Ingen är en medveten aktivist från början utan måste ges möjlighet att bli det. Den möjligheten kan skapas genom flera olika steg.


Praktik

Det måste finnas mycket praktisk verksamhet så att det finns en bra grund för att aktivera nya och gamla medlemmar. Den praktiska erfarenheten är ovärderlig och det måste finnas arbets- och ansvarsfördelning för att detta ska kunna vara möjligt. Som partimedlem ska man kunna få ta ansvar och aktiv del i arbetsuppgifter. Att få arbetsuppgifter och ansvar och få stöd och hjälp att lyckas med uppgiften stärker och skolar organisatörer.


Du ska kunna vara en aktiv och bra partimedlem även om du inte har möjlighet att gå på alla möten. Det är kanske så att man är väldigt aktiv inom facket eller hyresgästföreningen. Då måste det skapas former för det arbetet också. Även om inte det finns möjlighet att gå på alla partimöten så måste det finnas stöd och möjlighet till vidareutbildning.

 

 

kräver teori

Vi vill att våra partimedlemmar ska bli medvetna aktivister. För att kunna ta egna initiativ och göra självständiga politiska analyser måste det ske en skolning i ideologi, politik och praktik. Partiet behöva organisera både individuella och framförallt kollektiva studier. Diskussion, idé- och erfarenhetsutbyte är viktigt för att få nya infallsvinklar och kunna utveckla arbetet och den analytiska förmågan.


Partiet ska ge sina medlemmar en ”ideologisk ryggrad” för att aktivisterna ska kunna göra analyser av och hitta lösningar på de problem som man ställs inför. Detta kräver att det hela tiden finns studier på flera olika nivåer och inom flera olika områden i partiet. Det måste också skapas utrymme för studier i partiet och det måste vara roligt att studera politik. Ofta är det så att studierna upplevs som tråkiga om de inte kan omsättas i praktiskt handlande, därför är det viktigt att hitta kopplingen mellan teori och praktik. Studierna kan börja i praktiken: Nu ska vi anordna en kampanj om rätt till heltid, vad behövs för att kunna göra det? Organisatorisk och politisk kunskap i hur man organiserar arrangemang och studier i feminism, arbetsmarknad och fackliga rättigheter tex. Vi ska inte heller underskatta ideologiska studier i marxism och feminism, de ger oss det grundläggande verktyget för att formulera politik och förslag till reformer. Hur hänger vårt krav på rätt till heltid ihop med vår syn på samhället och hur det fungerar? Alla som visar sig intresserade av vänsterpartiet måste också få möjlighet att studera och sätta sig in i partiets politik och praktik.




Ta hand om varandra

Ytterligare ett steg i skapandet av medvetna aktivister handlar om att ge stöd och vara peppande. Det är inte meningen att bränna ut de kamrater som jobbar extra mycket inom partiet utan att vara positiva och uppmuntrande så att det är roligt att ta ansvar. Arbetsfördelningen är viktig, fler ska jobba, bli uppmuntrade, lära sig saker, ta ansvar och kunna delta i den kollektiva processen det är att bygga ett annat samhälle. Ju fler medvetna aktivister en organisation har, desto större är förutsättningarna för en bred och allsidig verksamhet.

.

Börja i rätt ände

Vänsterpartiets uppgift är inte att anpassa politiken för att passa mittenväljaren, twitter eller politiska allianser. Vänsterpartiets uppgift är att bygga en organisation av medvetna aktivister som arbetar för att förändra samhället. Det är först när vi blir bättre på detta som till exempel dörrknackningskampanjerna blir intressanta på riktigt. Jag menar inte att vi ska upphöra med alla de fantastiska projekt och kampanjer som försiggår runt om i landet. Men om de ska kunna bli ett kraftfullt verktyg för att förbättra samhället måste vi i första hand satsa på studier och skapa aktivister. Det här görs såklart redan idag också genom tex Vänsterns akademi och genom det arbete som vänsterpartiets grupp ”konsten att bygga ett parti” gör. Men det är inte tillräckligt. Jag menar också att arbetet med att skapa aktivister och satsa på interndemokratin är av yttersta vikt och avgörande om man ska klara av ett samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet. Att samarbeta ställer höga krav på partistyrelsen, krav som våra medlemmar måste få bästa förutsättningar att ställa. Och det är organisationens ansvar.

























Av Martina Nilsson - 17 september 2010 11:35

2010-09-16 07:00

Friskolorna gör miljardvinster på skattepengar visar SVT:s Uppdrag granskning. Pengar som borde gå till elever, lärare och kunskap hamnar i bolagägarnas fickor. Vänsterpartiet är det enda parti som driver att det inte ska vara tillåtet att ta ut vinst på skolversamhet. Vänsterpartiet vill ha välfärd utan vinstintressen.


- Frågan känns synnerligen aktuell i Malmö. Vi har många friskolor i kommunen och fler som startar vilket leder till att den kommunala skolan får mindre pengar samtidigt som friskolorna gör att segregationen ökar. Det måste bli ett stopp för vinst i välfärden. Utbildning, sjukvård med mera måste vara en rättighet, lika för alla, och inte behandlas som en vara på en marknad. Vi vill ha rättigheter, rättvisa och välfärd det är helt galet att ha ett system där det spekuleras över hurvida någon är lönsam eller ej, säger Martina Nilsson (v) ledamot i kommunens barn- och ungdomsberedning.


- För att få bättre skolresultat i Malmö krävs det att resurser satsas där behoven är som störst, då kan vi inte acceptera att skattepengar går till vinst istället för till vård, skola och omsorg. Vi måste ha en välfärd utan vinstintresse, säger Martina Nilsson (v)


för mer information kontakta


Martina Nilsson 0708-161709

Av Martina Nilsson - 15 september 2010 15:45

Om jag är feminist ska jag då rösta på FI eller Vänsterpartiet?


FI har tagit fram 10 prioriterade frågor i Malmö som de driver i valet – vad säger Vänsterpartiet Malmö om dem?


FI: Kommunen ska utbildas i genus

 

V: Har Vänsterpartiet Malmö redan drivit igenom i kommunen.

Både antidiskrimineringsutbildning (har haft och fler ska det bli – finns I antidiskrimineringsplanen)och genom arbetet med den Europeiska jämställdhetsdeklarationen. Deklarationen innebär att det konkret ska arbetas med jämställdhetsfrågorna inom alla kommunens verksamheter och avsättas resurser till detta samt uppföljning och mätbara mål. Bla innebär det att man går igenom tex hur biståndsbedömningen fungerar i socialtjänsten, hur man bemöter de äldre och anhörigvården, hur man rättar till orättvisorna i fritidsmöjligheter, hur staden planeras mm. Arbetet är igång.



FI: Jämställd förskola och skola

 

V: Vänsterpartiet har redan sett till så att kommunen satsar på genuspedagogik, resurser är avsatta och arbetet i full gång ett 100-tal skolor och förskolor har redan tagit del av satsningen  som bla innebär utbildning för personal, utvärdering av det egna arbetet och tex hur lokalerna är utformade, handlingsplan, stöd av utbildade genuspedagoger. Pedagogerna ska bli medvetna om sina förväntningar och få verktyg för att omsätta kunskap i konkret handling för att skolan och förskolan ska bli mer jämställd mm. Man har också kopplat på forskning för att följa och utvärdera arbetet.


FI: Barnomsorg hela dygnet

 

V: Har V redan drivit igenom i kommunen, kommer 2011 både nattis och ökad OB-tid. Vänsterpartiet har även andra förslag på har även andra förslag som gynnar ensamstående (vilket oftast är kvinnor). ( se tex vänsterpartiets rapport för att minska barnfattigdomen på http://malmo.vansterpartiet.se/?p=1883 ) tex har Vänsterpartiet har stoppat avgifterna i skolan - inga smygavgifter i skolan tex för utflykter och material mm.  och  Sänkt förskoleavgift för lågavlönade, progressiv avgift under maxtaxans tak, kommer 2011. se även:(http://malmovanstern.blogspot.com/)


Andra saker V driver på området:

- vidga begreppet familj så det inbegriper stjärnfamiljer och ensamstående för rabatter etc.

- 30- timmarsförskola för alla barn oavsett föräldrarnas situation på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet har redan fått igenom det för barn till arbetslösa och driver att även föräldralediga ska få det.

 - FI saknar annan politik för skola och förskola medan V vill minska barngrupperna/klasserna och öka personaltätheten och öka föräldra- och elevinflytandet bla. Se Vänsterpartiets kommunpolitiska program www.malmo.vansterpartiet.se


FI: Höj lönerna i vården

 

V: Vänsterpartiet driver att ingen som jobbar i kommunen ska tjäna under 20 000 kr. Fått igenom vissa låglönesatsningar i kommunen främst genom arbetsvärdering så att kvinnor och mäns yrken värderas och lönesätts lika.  

(kommunen som arbetsgivare är också en del av jämställdhets deklarationen här ingår också översyn av karriärer, utvecklingsmöjligheter rekrytering etc ur ett köns-perspektiv)

V Malmö har sett till så kommunen tagit fram en handlingsplan för jämställda löner.

V Malmö har också sett till att man ska ha rätt till heltidsarbete i kommunen, kvinnor är oftast de om arbetar deltid (ofta ofrivilligt) med lägre lön, pension etc till följd. Deltidsarbete bland de största faktorerna bakom kvinnors låga löner.

V malmö har också fått igenom att det ska bli stopp för timanställningar och att stapla vikariat ovanpå varandra – istället riktiga anställningar. För att öka kvinnors trygghet och lön på kommunens arbetsplatser.

V malmö har satt stopp för användandet av bemanningsföretag i kommunen. Trygga jobb med trygga anställningar ger högre löner.

V Malmö driver också inflytande och delaktighetsfrågorna eftersom kvinnor ofta har mindre inflytande över sin arbetssituation.

V Malmö driver också frågan om förkortad arbetstid till 6 –timmar om dan med bibehållen lön. Fanns tidigare i kommunen men S rev upp det när samarbetet med V bröts förra mandatperioden.


FI: Fler hyresrätter

 

V: Har Vänsterpartiet redan fått igenom både lokalt och nationellt (genom investerings stöd och pengar för upprustning etc Det finns I den rödgröna överenskommelsen uppsatta nationella mål för hur mkt som ska byggas se överenskommelsen här http://www.rodgron.se/overenskommelser/)

V Malmö säger också -   Att minst 30 000 nya lägenheter byggs de närmaste tio åren i Malmö.  Att miljonprogramsområdena måste byggas om och renoveras de närmaste tio åren. Se mer av bostadspolitiken I  V- Malmös flygblad om bostad här (http://malmo.vansterpartiet.se/?page_id=903) Man har också skärpt ägardirektiven till MKB så de bygger mer.

V Malmö har sett till att kommunen startat en kommunal bostadsförmedling. Bostäderna ska fördelas rättvist och diskriminering ska undvikas. Dessutom avsätts lägenheter för sociala hänsyn tex för kvinnor som lever under misshandel och hot.


FI: Mer till kvinnojourerna


V: Driver det ska ges mer stöd har gjort mycket via kvinnofridsprogrammet. Malmö ligger i framkant vad det gäller kvinnofridsarbetet. Särskilda kriscentrum finns i kommunen, ger stöd till jourerna, mer stöd till att anmäla, stöd till både kvinnor och barn i våldsutsatta familjer mm hela handlingsprogrammet hittar du här: (http://www.malmo.se/Kommun--politik/Sa-arbetar-vi-med/Sa-arbetar-vi-med.../Kvinnofridsprogrammet.html)




FI: Mer sex- och samlevnadsundervisning till skolelever


Vänsterpartiet: Driver vänsterpartiet både lokalt och nationellt "Vänsterpartiet vill att utbildning av lärare som ska undervisa om sex och samlevnad måste göra obligatorisk och ämnet bör få eget utrymme på schemat"

V- Malmö driver också att det I kommunen ska finnas HBT- pedagoger.

I den framtagna antidiskrimineringsplanen står även mycket om antidiskriminering och inkludering gällande material och undervisning i skolorna.


FI: Kommunal service till papperslösa


V: Vänsterpartiet driver och fått genomslag både lokalt och nationellt för rättigheter till papperslösa tex skola mm.

Vänsterpartiet har dessutom i regeringssamarbetet drivit igenom så att vi helt har ändrat inriktningen på migrationspolitiken om Röd gröna vinner så detta blir verklighet kommer Sverige ha Europas mest humana flyktingpolitik! Inga mer avvisningar av apatiska flykting barn + starka skrivningar om kvinnors asylskäl och förföljelse pg av sexuell läggning, begreppet väpnad konflikt breddas så antalet avvisningar kommer minska mm mm. (se uppgörelsen här http://www.rodgron.se/nyheter/rodgron-migrationspolitik/ )


Vänsterpartiet Malmö driver också att Malmö kommun ska vara aktiv i arbetet för en human flyktingpolitik. Kommunen ska garantera att alla människor blir respekterade när de kommer till Malmö som asylsökande. Gömda asylsökande ska känna sig trygga med att besöka kommunal verksamhet. Kommunens personal ska inte anmäla gömda till polisen. Boende för ensamkommande flyktingbarn ska vara i kommunal regi och hålla god kvalité. Verksamhetens budget ska tillåta inköp av enstaka kläder och d y l till barnen då migrationsverkets dagpenning är väldigt låg.


FI: Bilda en anti-diskrimineringsnämnd

 

V:I Malmö har Vänsterpartiet i kommunen har V redan fixat antidiskrimineringsbyrå och antidiskrimineringskommitté och antidiskrimineringsplan. Fi kräver också ett jämställdhets och antidiskriminerings kommunal råd. Om man faktiskt tar sig tid att titta på hur kommunen är organiserad så finns detta redan -  Vänsterpartiets kommunalråd är ju just detta och har under de senaste fyra åren har funnits så arbetet har kunnat prioriteras i kommunen. Se lite av arbetet i frågorna ovan tex.



FI: Kultur- och fritidsbidrag ska fördelas lika mellan kvinnor och män


 V: Arbetet med detta är redan igång. Vänsterpartiet Malmö gjort kartläggning i kommunen - nu ser man över så att tjejers träningstider blir bättre, lokalerna ska få samma fördelar som killarnas, extra bidrag för föreningar som vill jobba med jämställdhet detta är också en del av arbetet under jämställdhets deklarationen

Vänsterpartiet Malmö driver också att Malmö ska inrätta ett bidrag för kvinnors organisering.



Vänsterpartiet: Välfärden – Det är en viktig feministisk fråga!

För övrigt skulle vi i Vänsterpartiet vilja att man lyfte upp och diskuterade frågan om välfärden och den offentliga sektorn som är en viktig feministisk fråga. 80 % av de som jobbar inom kommuner och landsting är kvinnor. Med nedskärningarna inom den offentliga sektorn ökar kvinnors arbetsbelastning - både på jobbet och i hemmet - eftersom arbetet blir oavlönat när det skärs på välfärden. barn, sjuka och gamla måste fortfarande vårdas. FI säger inget om problemen med vinst inom välfärden och att detta leder till neddragningar. Tex har de de största bolagen inom vård och skola gjort en vinst på skattepengar på 2 miljarder – det motsvarar 5000 heltidsanställda sjuksköterskor.

Regeringens skattesänkningar är på 100 miljarder motsvarar 300 000 jobb inom välfärden. Dessutom ser vi hur skattesänkningarna farmförallt har gynnat välbeställda män medan regeringens neddragningar drabbat kvinnor. Försämringarna av A-kassa, sjukförsäkring har också slagit hårdast mot kvinnor som ofta är de som jobbar deltid och är långtids-sjukskrivna. Att satsa på välfärden och att skattepengar ska gå till vård, skola, omsorg trygghet och inte till privat vinster borde vara självklart för den som vill föra en feministisk politik.


De krav som FI Malmö driver har vänsterpartiet I många fall redan åtgärdat eller driver redan. Skillnaden är snarare att Vänsterpartiet har fler feministiska krav (och feminism inom fler områden) och dessutom lyfter frågor om välfärden ur ett feministiskt perspektiv.

 Här är exempel på saker som V Malmö driver eller fått igenom som Fi inte tar upp
- satsa på välfärden
- låglönesatsning
-rätt till heltid
- nej till timanställningar - bättre anställningsförhållanden
- inflytande över arbetssituationen
- bidrag för kvinnorsorganisering
- feminism inom stadsplanering och satsning på kollektivtrafik
- översyn socialtjänst och äldreomsorg/anhörigvård ur feministisk perspektiv - se deklarationen, detta gäller egentligen för Kommunens alla verksamhet och område.
- sänkt förskoleavgift - Förslaget har en tydlig jämställdhetsprofil eftersom kvinnor i genomsnitt tjänar mindre än män och eftersom kvinnor i större utsträckning än män lever ensamstående med barn. En progressiv avgift för förskolan enligt modellen i faktarutan gynnar särskilt lågavlönade och ensamstående kvinnor med barn, dvs. den grupp i samhället som idag upplever störst ekonomisk stress. Även hushåll med två låga inkomster skulle gynnas"


- anställ fler i den offentliga sektorn - i Malmö 2000. Även rikspolitik – Vänsterpartiet har fått med sig även S och MP på att 100 000 ska anställas I välfärden.


vänsterpartiet verkar för att kommunen ska ge riktade pengar till kvinnojourer för platser åt papperslösa kvinnor.


- vill inrätta HBT-pedagoger


- nej till RUT och Vårdnadsbidrag


- kollektivavtal vid upphandling - vid upphandlade tjänster städ etc  jobbar kvinnor under förhållanden som är dåliga och med låga löner – att kommunen ställer krav på kollektivavtal  är viktigt.


- arbetstidsförkortning
Vänsterpartiet har under tidigare mandatperioder drivit igenom försök med kortare arbetstid i staden. Vi vill fortsätta med detta och också minska arbetstiden generellt för alla. Vårt mål är 30 timmars arbetsvecka, dvs. 6 timmars lagstadgad arbetsdag med bibehållen lön.


- anställ inom vården
En förutsättning för en bra vård och för en bra arbetsmiljö är att det finns tillräckligt med personal. Vänsterpartiet verkar därför för att styra resurserna till ökad personalbemanning i vård och omsorgssektorn. Vänsterpartiet höjer hellre skatten än drar ner på välfärden.



V har dessutom politik för områden som Fi inte har tex Skola, Miljö mm.
se Vänsterpartiet Malmös  hemsida och vårt kommunpolitiska program

www.malmo.vansterpartiet.se







Av Martina Nilsson - 13 september 2010 00:56

ur specialnummer av Socialistisk debatt "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" , går att köpa på Leopard förlag bla.




Vad skulle man önska av en rödgrön säkerhetspolitik? Jag svarar: Självständighet och fred. Det kan kanske tyckas helt självklart men det krävs politisk handlingskraft för att fylla orden med ett innehåll värt namnet. Det har skett stora förändringar inom svensk försvarspolitik Vi har ställt om från invasions- till insatsförsvar, värnplikten ska skrotas och vi nästlas in i ett allt närmre samarbete med Nato. Den utveckling vi ser nu leder inte till självständighet och fred. Den handlar inte om solidaritet och säkerhet. Jag menar att en rödgrön regering för att vända denna trend måste ta avstamp i våra historiska erfarenheter av svensk neutralitetspolitik och därmed våga vilja något mer än att bara följa den väg som just nu verkar utstakad som den enda möjliga.

 

Olika intressen har historiskt slagits om neutralitetens innebörd. Vi har haft en krigshetsande överhet mot en folkligt förankrad fredssträvan. Kampen om neutraliteten pågår, menar jag, än idag. Historiskt skulle man kunna sammanfatta det som att när neutraliteten har tjänat Sveriges intresse har den hävdats och annars inte. Vad som är ett lands intresse har däremot alltid varit uppe till konflikt och föremål för inrikes kamp.

 

Den inrikes kampen har historiskt handlat om att föra in Sverige i eller hålla Sverige utanför krig. Neutraliteten har hävdats för att värna fred eftersom folket har haft övertaget i kampen. Kampen för freden och neutraliteten har historiskt också varit en solidaritetshandling som tidigare gett Sverige gott rykte i de fattigare delarna av världen.

 

Inställningen till svensk neutralitet har i och med den ständiga kampen om innehållet, varit pragmatisk. Detta visade sig redan 1883 då riksdagen avslog en motion om permanent neutralitet med följande motivering: ”Det följer af neutralitetens begrepp och betydelse, att det är en rättighet men ej alltid en pligt.”

 . 

Inför första världskriget var det en massiv fredsrörelse som tvingade svenska makthavare att hålla sig utanför kriget. 1914 marscherade 50 000 fredsaktivister på Stockholms gator och 1915 arrangerade det socialdemokratiska ungdomsförbundet en fredskongress. I samband med denna gavs manifestet ”Fred till varje pris” ut. En aktiv fredsrörelse höll sedan tillbaka de som ville allians med Tyskland under mellankrigstiden. Sveriges minst sagt skamfilade neutralitet under andra världskriget när tyska soldater och material transporterades genom Sverige (efter 1943 när krigslyckan vände var det däremot Tysklands fiender som fick åtnjuta Sveriges pragmatism) försvarades av statsminister Per Albin Hansson: ”vid varje tillfälle har vi haft för ögonen att hålla Sverige utanför [kriget]/…/Det har icke varit möjligt att föra en strikt politik, vilket land har förresten kunnat göra det? – det har gällt att avväga vad som kunde förenas med det väsentliga i vår strävan. Det har visst icke lett till ständiga eftergifter, det har oftare sagts nej än ja till framställda önskemål och krav.”

 

Under hela 50-talet förekom det diskussioner om vilken handlingsfrihet neutraliteten innebar och vilka öppningar och vägval som fanns. Även om det i synnerhet var högern som förespråkade handlingsfrihet i relation till (mot) neutraliteten så avvisade även den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén lagstiftad neutralitet från Sveriges sida. Han menade istället att svensk neutralitet skulle vinnas genom det faktiska agerandet grundat på brett politiskt och opinionsmässigt stöd i Sverige. Den klassiska formuleringen av neutralitetens grundprincip - alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig - uttrycktes officiellt första gången i oktober 1957 efter att en koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet hade upplösts.

 

Tolkar man den svenska neutralitetspolitiken bara som en hållning till stormakterna kan det tyckas som en naturlig utveckling att svensk neutralitet och alliansfrihet spelat ut sin roll efter Sovjetunionens fall. Men tolkningen av svensk neutralitet är som sagt en kamp om innehållet. Folkets kamp har aldrig handlat om att neutraliteten kan komma att ses som överspelad eller enbart som en strategi under det kalla kriget. Den folkliga uppfattningen har för det mesta också varit den som framburits av det statsbärande partiet. På Metallarbetarförbundets kongress den 22 augusti 1961 slår Tage Erlander fast den hållning som kom att gälla för socialdemokraterna fram till 1990: ”Den svenska utrikespolitiken är icke – såsom definition möjligen kan förleda någon att tro – uttömmande beskriven såsom ett system för att minska stormakternas strategiska intresse av att dra in oss i något eventuellt krig. Den åsyftar i lika hög grad till att redan under fred tillvarata våra nationella intressen under hänsynstagande till den internationella solidariteten /…/ Hos de folk i Asien och Afrika, som nyligen kommit eller inom kort förväntas förvärva full självständighet, finns en strävan att hålla sig utanför stormaktsinflytande.”

 

I början på 1990-talet förs en diskussion inom socialdemokratin som problematiserar EG-medlemskapet i relation till neutraliteten. Trots de svårigheter socialdemokraterna såg med detta bestämde de sig ändå, med Ingvar Carlsson i spetsen, att stå fast vid en utrikespolitisk linje som innebar ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” och Carlsson försäkrade också att det inte fanns någon anledning att tro att EG skulle vara på väg att omvandlas till en militär allians eller skapa förpliktande försvarsengagemang. Sverige ansöker om medlemskap i EG, dock utan någon form av neutralitetsförbehåll och några månader senare har vi regeringsskifte i Sverige och Carl Bildt tillträder som statsminister. Den borgerliga regeringen slopar de förbehåll om försvarssamarbete som den socialdemokratiska regeringen burit med sig och även formuleringarna om neutraliteten luckras upp. I regeringsförklaringen 1992 heter det: ”Sveriges militära allians frihet syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.” Detta innebär en förändring från att Sverige ska vara neutralt till att Sverige ”kan vara” neutralt. Samtidigt krymps alliansfriheten till militär allansfrihet.

 

Denna formulering står sig fram till 2000 då den ändras något och har fortsatt modifierats fram till i år 2010 då det från regeringen låter så här om den svenska solidaritetsförklaringen från försvarsminister Sten Tolgfors:

 

”Sveriges säkerhet byggs i samverkan med andra. Vi bidrar till egen och andras säkerhet
som medlemmar i EU, FN och som partnerland till Nato. Andra bidrar också till vår
säkerhet. Vi är ekonomiskt och politiskt integrerade i EU. EU driver en gemensam
utrikes- säkerhets- och försvarspolitik. Solidaritetsförklaringen är ett utflöde av detta och
en kodifiering av de senaste årens säkerhetspolitiska och försvarspolitiska utveckling.”

 

Från den nuvarande borgerliga regeringens håll slår man också fast följande:

”Sverige är militärt alliansfritt. Det innebär att vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier och vi ansvarar självständigt för försvaret av Sverige. Däremot utgör vår militära alliansfrihet inget hinder för ett brett och allsidigt deltagande i det internationella försvarssamarbetet/…/För Sveriges del [har] neutralitetspolitiken spelat ut sin roll. ”

 

Den svenska förändringen av neutralitetspolitiken bör naturligtvis tolkas ur flera olika aspekter. Det har att göra med EU:s militarisering och det allt närmre försvarssamarbetet bland annat genom Lissabonfördragets solidaritetsklausul som innebär att EU-länderna ska bistå varandra vid eventuell attack. Det har också att göra med Sovjetunionens fall och USA:s allt större ekonomiska, militära och hegemoniska makt liksom med FN:s förändrade roll.

 

1946 gick Sverige med i FN och inträdet kan ses som ett sätt för Sverige att värna kollektiv säkerhet och visa att det var en uppgift för världssamfundet. Samtidigt innebär FN-medlemskapet att Sveriges möjligheter till neutralitet under framtida krig inskränks. Men FN:s noninterventionsprincip garanterade Sveriges oberoende på ett sätt som inte enbart alliansfriheten kunde göra. Kalla kriget var förlamande för FN eftersom USA och Sovjet använde vetot i säkerhetsrådet för att blockera varandras ambitioner. Frågan om Vietnamkriget var visserligen uppe på dagordningen men det fördes inga ordentliga sakpolitiska debatter och inga beslut fattades eftersom det var utsiktslöst att få igenom någon resolution när USA kunde hävda sitt veto.

 

Att FN engagerade sig i Koreakriget (1950-53) var en ren taktisk miss av Sovjetunionen som för tillfället bojkottade säkerhetsrådets möten. Dock bör man uppmärksamma att stormakternas veto i säkerhetsrådet har varit viktigt för en neutral stat som Sverige som under lång tid lyckades undvika att dras in på endera sidan i olika krig och konflikter. Under den väpnade FN-operationen i Korea förhöll det sig ju däremot annorlunda. Säkerhetsrådet sanktionerade operationen eftersom Sovjetunionen ju aldrig dök upp på mötet. Genom sitt medlemskap i FN var Sverige tvunget ställa upp på USA:s sida. Men med hänvisning till neutraliteten deltog Sverige aldrig med stridande förband, utan deltog istället genom att skicka fältsjukhus.

 

Efter Sovjetunionens fall kan man säga sig ha en konstant ”Korea-situation” i säkerhetsrådet där USA mer eller mindre lyckats får med sig FN för att förverkliga sina utrikespolitiska stormaktsambitioner, ibland i direkt strid med rådande folkrätt. Ett exempel på detta är Kuwaitkriget 1991, där krigsföringen delegerades till en koalition under USA: s kommando. Ett annat exempel är den nuvarande ockupationen av Afghanistan, där FN-trupp leds av Nato som samarbetar med den amerikanska styrka som folkrättsvidrigt anföll Afghanistan 2001. Å andra sidan har USA ibland fått backning till exempel använde Frankrike sitt veto för att ej godkänna Irakkriget 2003. Även Tyskland röstade som ickepermanent medlem av säkerhetsrådet emot ett godkännande av kriget.

 

Den svenska utrikespolitiken har under efterkrigstiden till stor del kännetecknats av försvar för folkrätten, internationell rättvisa och nedrustning. Den svenska fredsrörelsen har haft sina uppsving och satt press på även det offentliga Sverige som tagit avstånd från olika diktaturer och stormakters krigsambitioner. Exempel på framgång för fredsrörelsen är motståndet mot kriget i Vietnam, Palmes fördömande av diktaturen i Spanien (”satans mördare”) och fördömandet av förtrycket i Tjeckoslovakien (”diktaturens kreatur”). Sverige har dessutom stött befrielserörelser runt om i världen. Detta internationella engagemang visade sig bland annat genom att Sverige i FN lika många gånger ställde sig på de fattiga ländernas sida som vi röstade med de rika västländerna. Under 1990-talet ändrade dock svensk utrikespolitik tydligt riktning. 1990 röstade Sverige med de fattiga länderna en tredjedel av gångerna, med de rika västländerna en tredjedel och avstod från att rösta i en tredjedel av omröstningarna. 2000-2001 röstade Sverige som väst i 86 procent av omröstningarna och avstod i 14 procent av fallen att rösta. Inte i ett enda fall röstade Sverige med världens fattiga länder.

 

Var befinner vi oss nu då? Vi har en borgerlig regering som dödförklarar den svenska neutraliteten och som hyllar ett allt starkare militärt samarbete inom EU och med USA och Nato. Vi har en rödgrön opposition som har gjort upp om en försvarspolitik som faktiskt inte alls i tillräcklig utsträckning skiljer sig från den borgerliga regeringens politik. Men varför gör den då inte det, kan man fråga sig. Handlar det om en oundviklig samhällsutveckling där den svenska neutraliteten och självständigheten de facto är död? Jag menar att det inte är så. Vi har hamnat där vi befinner oss idag genom aktiva politiska beslut och ställningstaganden och det är också aktiva beslut och ställningstaganden som kan leda oss i en annan riktning. För en annan riktning är nödvändig eftersom den säkerhetspolitiska hållningen Sverige har nu gör oss partiska. Den drar in oss i krig.

 

En rödgrön regering bör istället hävda fred och säkerhet och för det krävs neutralitet och självständighet. En rödgrön regering bör se över de försvarspolitiska ställningstagandena utifrån tanken om vad Sverige behöver för att vara neutralt. Det krävs omfattande diskussioner för att hitta rätt vägar gällande den allmänna värnplikten och den svenska militärens roll. Olof Palme uttryckte sig på följande sätt när han försvarade försvarspolitiken mot interna kritiker som ville banta försvarsbudgeten rejält1984 ”Tror man inte vi har förmågan att värna vårt territorium också med militära medel kan inte heller neutralitetspolitiken fullföljas”. Omställningen till insatsförsvar bör stoppas. För det är inte den rollen den svenska militären bör ha. I synnerhet inte i en tid när vi står allt längre ifrån fred och säkerhet och allt mer dras in på stridande parts sida i konflikter. För i vems intresse krigar egentligen de ungdomar vi skickar utomlands?

 

Att hävda att neutraliteten spelat ut sin roll är att säga att kampen för fred är över och att det svenska folket står som förlorare i den kampen (ja, och även, för den delen, folken i de länder som USA bestämmer sig för att ockupera i framtiden.) Det bör inte en rödgrön regering som vill ha en folklig förankring acceptera. Det är inte så att vi ska återgå till skrivningar från 50-talet, det var en annan situation, en annan tid – men att säga att kampen för självständighet, säkerhet, fred och solidaritet har spelat ut sin roll står långt ifrån den utrikespolitik jag vill se Sverige föra. Historien visar oss att kampen om innehållet i säkerhetspolitiken är ständigt pågående och att det är möjligt för Sverige att vara en stark internationell röst.

 

Sverige behöver förändra sin roll i FN. Vi ska bära med oss historien om Korea och att vi har en självständig röst. Den rösten ska vi använda för att hävda noninterventionsprincipen, folkrätten och FN-stadgan gentemot ett säkerhetsråd som domineras av ett aggressivt USA. Detta handlar inte bara om Sveriges roll utan är nog i förlängningen också nödvändigt om inte FN ska förlora sin legitimitet. Även om de rödgröna i sin överenskommelse landat i att internationella insatser ska ha ett FN-mandat så är inte detta tillräckligt, utan bör ses endast som ett minimikrav. Varje internationell insats måste noggrant avvägas och kräva tydliga väl förankrade ställningstaganden.

 

De senaste 20-åren har det skett en förändring av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Vi befinner oss i en ny situation – svenska soldater dör i krigets Afghanistan för att de leds av Nato som samarbetar med den amerikanska invasionsstyrkan. Sverige måste inte stå på USA:s sida utan vi kan spela en annan roll för fred och säkerhet - om vi lyfter fram och värnar neutralitet och självständighet.

Förändring av svensk utrikespolitik är inte av naturen given utan ett resultat av en kamp mellan olika intressen, en kamp mellan dem som vill föra in Sverige som stridande part i internationella konflikter och mellan dem som vill värna fred och solidaritet. Frågan är på vilken sida en ny rödgrön regering tänker ställa sig.

 

 

Martina Nilsson

Av Martina Nilsson - 30 augusti 2009 23:53


I Malmö har kommunen undersökt vad föräldrarna tycker om förskolan. Bra, svarar de. Förskolan får bra betyg av de föräldrar som svarat på enkäten.  Men det är klart saker kan bli bättre.


Jämställdheten på förskolan är en sak föräldrarna uppmärksammat, så det är ju bra att Malmö (tack vare Vänsterpartiet) har satsat på genuspedagogik. Nu ska bara personalen ges många möjligheter att ta del av den satsningen också.


Kommunikationen mellan föräldrar och personal är en annan sak det borde ges mer tid till, Liksom frågor gällande inflytande. De förskolor som vill ska få prova på och få stöd i arbetet med brukarinflytande,  dvs att föräldrarna ska kunna bli mer delaktiga. Också det en satsning inom vårt, Vänsterpartiets, ansvarsområde.


Det är bra att föräldrarna gillar förskolan, för förskola är bra för barnen. Forskning visar att barn som har gått i förskola presterar bättre i skolan, anpassar sig bättre socialt och har en lägre förekomst av beteendeproblem. Nu är det fastslaget att även förskolan är positiv för de mindre barnen. Statens folkhälsoinstituts forskning visar bla att de treåriga förskolebarnen visade bättre resultat när det gäller språk, inlärning och minne än jämnåriga som varit hemma. Bra att vi i Malmö säger nej till vårdnadsbidraget, så att vi kan satsa på förskola åt alla istället.


Men för att förskolan ska vara bra för barnen och föräldrarna nöjda krävs det naturligtvis en förskola av hög kvalité med hög personaltäthet. För trots att Malmö kommun har en personaltäthet som ligger över riks-snittet behövs mer personal. Satsningarna på omskolning och nyrekrytering pågår för fullt, för behovet av antalet förskoleplatser växer. Och mer ska det bli – för så snart ekonomin tillåter ska även barn till föräldralediga ges rätt till 6-timmars förkola. 2009 beräknas ca 900 nya förskoleplatser skapas.


Det är tuffa tider i Malmö. Den borgerliga regeringens frysta statsbidrag har slagit hårt mot kommunens ekonomi och trots att vi i Malmö underfinansierar budget måste besparingar göras. Fast de ska inte göras i förskolan. De ska inte drabba barn och unga. Vi ska trots tuffa ekonomiska tider ha en förskola som gör att föräldrar även i fortsättningen ska kunna berätta att de är nöjda med sitt barns förskola.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards